Konst, natur och konstskapandets gåtor

Det börjar med ljudbalett! En radiokoreografi längst bort på scenen i en liten teaterliknande nisch inklädd i svart plast. Skor som går i en grusbalja gör ljud av steg, det knirrar och knakar, fågelvisslar och skogssusar.
Två identiskt lika klädda och friserade kvinnor, koreografer och dansare tillika, rör sig nästan helt synkront och unisont i detta rum med sitt stora, tomma golv, kantat av lysrör och buntar av bladpersilja. ”So you think symmetry is bourgeois?” Sparsamma repliker medan damerna rör i kaffekoppar eller tar sig för pannan gestaltar scenkonsternas kvardröjande ideal.
Omarsdotir och Hakonardottir är från Island, men träffades på P.A.R.T.S., det stora europeiska drivhuset för dansrelaterad scenkonst i Bryssel. Det är både en lekfull och allvarsam bild de skissar av konventionernas begränsningar, ja, fängelse. Samtidigt har de skapat vital koreografi och utför den fint både som dans och som performance. Man skulle kunna säga att de kroppsligen hanterar den ambivalens som råder kring begreppen post-dance och extended choreography, samma dag i fokus när Moderna Dansteatern hade boksläpp på antologin Post-dance, som samlat texter från ett seminarium med samma namn.
The Valley balanserar på gränsen mellan mänskligt och efterhärmande, nära maskinmässigt. Ett ljudslagsmål uppstår i den lilla fondscenen, slaskiga smockor i ett vitkålshuvud. Det artificiella och det naturliga möts och glider över i varandras sfärer; det är spänstigt intelligent, underhållande och fullt av tankenötter på samma gång. Även om en timme är ganska långt för det som ska bevisas och uppvisas.
Varje steg måste stämma med meddansarens; själva poängen med denna genomlysning av dans och scenkonst, av performativitet och representation är att verket är noga koreograferat. Vilket jag lägger under vingen medan jag läser vidare i Post-dance om hur begreppen monteras ner men uppstår på nytt.

Texten är publicerad i Scenbloggen, Expressen, 23 mars.

Margareta Sörenson