Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Sinnlig spiritualitet och rytmiskt dansrus

2017-03-12

Fakta:

Namn: Giant Steps
Koreografi: Wayne McGregor, Jiří Kylián og Akram Khan
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Tre koreografiska pärlor! Det presenterar Den Kongelige Ballet i det utsökta dansprogrammet Giant Steps, där tre nu levande koreografer hypnotiserar publiken med ett suggestivt rörelsespråk till lockande rytmer inramade av ren bildmagi.
Brittiska Wayne McGregor är först ut med verket Infra (2008). ‘Infra’ är ett latinskt ord, som betyder ‘under’, och verket Infra handlar om, vad som sker under ytan på vem som helst i en stressande storstad.
Över en LED-skärm, som är upphängd likt en bro tvärs över scenen, rör sig en rad animerade figurer. De minimalistiska, piktogram-agtiga figurerna verkar stressa till och från de dagliga göromålen i en urban miljö. Under den stora LED-skärmen rör dansarna sig, men till skillnad från de animerade figurerna bär de underkläder. Vi får alltså se skärmens påklädda människor under ytan och möter dem i deras intimsfär.
Wayne McGregors koreografi är en ström av detaljrika och delikata rörelser, som visar alla sorters känslor – från översvallande glädje till hjärtslitande sorg. Stämningarna skiftar på bråkdelen av en sekund från lugn harmoni till oändlig smärta.. Precis på samma sätt som vår tillvaro kan förändras från den ena stunden till den andra, när olyckan är framme eller när ett terrorangrepp äger rum, vilket Wayne McGregor själv genomled i London i 2007. Dessa ständiga skiften av stämningar gör Wayne McGregors dans så nervkittlande och spännande att se och att få återse.
Wayne McGregors karakteristiska rörelsespråk som på en och samma gång är flytande och hackigt, är hänförande vackert och mycket uttrycksfullt. Det är en koreografi med kantiga rörelser, kroppsliga tics, saxade ben, som slingrar sig om partnerns kropp och ihoptvinnade rörelser som för iväg dansarnas kroppar i extrema positioner. Dessa komplicerade positioner påminner om, hur vi människor dagligen måste uppnå och hålla balansen såväl i förhållande till press och krav utifrån som i förhållande till våra egna motstridiga impulser och lättflyktiga känslor. Livet är en krävande balansakt – inte minst i de dynamiska metropolerna där man till såväl kropp som själ bombarderas med intryck.
Julian Opis enkla LED-scenografi och Max Richters minimalistiska musik skapar dissonans till Wayne McGregors komplicerade och mångfacetterade koreografi, men det är just denna lockande kontrast som driver verket vidare och ger det en nervig puls, som går rakt in i hjärtat och trollbinder åskådaren.
En bultande puls råder även i den tjeckiske koreografen Jiří Kyliáns verk Falling Angels (1989) med trumrytmer av Steve Reichs. Verkets åtta kvinnliga dansare är som svartklädda änglar som rör sig ut ur mörkret och träder in i ljuset och blir kvinnor, i takt eller otakt med den pulserade rytmen är de moderliga, sexiga, följsamma, arga, sårbara, hysteriska, utforskande, kul och så vidare. Kort sagt: de är mänskliga. Falling Angels är ett kort, flott verk, där sträng struktur och omtagningar kontrasteras med oförutsägbarhet och dynamiska rytmer.
Programmets final, Vertical Road (2010), är en dansande ritual av den brittisk-bangladeshiska koreografen Akram Khan. Med inspiration från islamisk sufisk mystik och den tillhörande meditativa dansen skapar Akram Khan en andlig resa med det gudomliga. Den vertikala vägen mot en himmelsk gud går ibland via rituella danser där dansarnas kroppar rör sig fram och tillbaka i takt med musiken. Det är en dans som verkar försätta dansarna i trans närmare det gudomliga ljuset. De står som stenstoder, men skakar av sig sitt jordiska stoff och beger sig ut på en spirituell resa långt från det horisontala livet.
Sebastian Haynes är en dansande sufi, som virvlar runt så snabbt som om han hade varit en dansande dervish hela livet. Hans vertikala resa är en kamp, men vid resans slut står han inför en genomskinlig ridå och bakom den ser han ett lockande gyllene ljus och anar en gudomlig ande. Slutligen river han bort ridån som skiljer det jordiska från det himmelska, om han på så sett blir ett med sin gud handlar om religiös övertygelse. Men tveklöst är att Akram Khan har skapat ett andligt verk, som attraherar åskådaren med hypnotisk kraft och efterlämnar en känsla av att vara djupt berörd och andligen berikad.
Giant Steps är ett modernt program med betagande koreografi och en angelägen tematik. De tre verken är den slags koreografi, som man alltid längtar efter att få se, och man kan bara hoppas på ett återseende, inte i det hinsides, men gärna under nästa säsong. Mer än någonsin tidigare behöver vi ett vertikalt perspektiv på vår dammiga, linjära ökenvandring och det ger de tre koreograferna Wayne McGregor, Jiří Kylián och Akram Khan.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser