Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

I konventionernas tvångströja

2017-03-01

Fakta:

Namn: Rammer
Författare: Lars Lindegaard Gregersen

Regissör: Lars Lindegaard Gregersen
, Dramaturg: Simon Boberg
, Konstnärlig sparring: Gitta Malling
Filmare: Videodesign: Kim Fast Jensen

Musik: Musik och ljuddesign: Johan Segerberg
Ensemble: Liv Mikaela Sanz, Bo Madvig og John Simon Wiborn

Plats: Viften, Rødovre
» http://glimt.info/da/portfolio-item/rammer/

Hur anpassar man sig till de givna ramarna, som flertalet avviker ifrån, men som vi alla ska inordna oss i? Hur avkodar och tolkar man de rådande sociala koderna?
Hur kan man uppfylla dem? Och varför hamnar man utanför? Om dessa sociologiska spörsmål handlar föreställningen Rammer (Ramar).
Rammer är en fysisk och ordlös föreställning, som blandar fysisk visuell teater, akrobatik och modern dans. Med på scenen är de tre performerna Liv Mikaela Sanz, Bo Madvig och inte minst svenska John Simon Wiborn. Dessutom finns det en mycket medagerande scenografi, som roterar och visar tre olika rum. Den roterande scenen för runt de agerande i de olika rummen – än i en offentlig exteriör – än i privata interiörer.
John Simon Wiborn spelar en främling, som kommer till en ny omgivning, där han inte passar in i de snäva ramarna utan tumlar förvirrat runt utan något speciellt mål i sikte. Han är bokstavligt talat avklädd och förstår sig inte på hur han ska föra sig så som det förväntas av honom. De två andra, mannen och kvinnan iakttar honom med misstroende nyfikenhet. Mot honom agerar de överseende på ett slags besservisseraktigt och nedlåtande vis när de försöker lära ut de osynliga riktlinjerna. De vet bäst och de har rätt för de är ju i majoritet. Undan för undan lär sig dock främligen att koda av de oskrivna reglerna och han blir som de andra och accepteras. Han finner en vän i kvinnan, så nu hamnar de två i majoritet och utesluter den tredje. Senare blir istället de två männen vänner och och kvinnan blir utanför. På så sätt förskjuts ramarna hela tiden i en värld i ständig förändring.
Slutligen spränger aktörerna ramarna. De bryter helt konkret ner de scenografiska rummen och först då verkar de ha blivit fullständigt beredda att möta varandra fördomsfritt utan konventioner.
Då kan de börja på ny kula. Hur det sen går när de ska bygga upp nya ramar och flera anda tillkommer är en helt annan historia. Men historien brukar ju upprepa sig, precis som scenerierna återkommer på den roterande scenen.
Rammer är en underhållande och välgjord föreställning, även om det är lite väl lång. Man skulle gott kunna korta ner den lite här och där, för historien är så väl berättad av de agerande att vi förstår allt utan att saker och ting behöver upprepas och göras övertydliga. Det råder fin stämning och samspelet mellan de tre agerande är mycket bra, där John Simon Wiborn imponerar med sin dans-akrobatik. Scenen där Liv Mikaela Sanz hänger på et nonfigurativt måleri är flott. Hon bärs upp av de två andras armar och och ben som sticker fram ur duken. Hon gör det abstrakta motivet figurativt och möjligt att identifiera. Precis på samma sätt som föreställningen synliggör abstrakta normer och gör dem igenkännliga.

Föreställningen är en samproduktion mellan teatret GLiMT (Tårnby), Limfjordsteatret (Nykøbing Mors) och Vendsyssel Teater (Hjørring). Den 11. januar 2017 var det premiär på Limfjordsteatret, nu går föreställningen på turné i Danmark, den kommer kanske också att turnera i Sverige.

Turnéplan: Teater Momentum 28/2 Vejleegnens Teaterforening 1/3 Teamteatret 2/3.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser