Rörigt bildcollage i fint ljudlandskap
Fakta:
Namn: SpectrumKoreografi: Ben Wright
Musik: sånger: Jules Maxwell ljuddesign: Alan Stones
Ensemble: Skånes Dansteater, Dansare: Anna Borras, Brittanie Brown, Kit Brown, Peter Jansson, Belinda Nusser, Sindri Ronudde
Plats: Skånes Dansteater, Båghallarna i Västra hamnen, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se
Premiären av Spectrum på Skånes Dansteater slutade helt abrupt några minuter innan föreställningen var slut på grund av att en olycka skett bakom scenen. En tekniker hade brutit en fot. Dansarna försvann utan sina applåder. Dem ger vi dem gärna så här i efterhand.
Själva scenrummet har inga tydliga gränser. Endast en serie dörrar som öppnar sig då och då genom vilka dansarna springer ut och in. De byter kläder och rekvisita på löpande band. Allt i takt med färgens och ljusets skiftningar.
Det handlar om elva nyanser från vitt till svart. Färgerna skildras i var sin tablå och gestaltas med rörelser, associationer, sånger, musik och mim. Framför varje tablå visar man en målning med samma färgnyanser.
Vitt representeras här av sjukhusmiljö med en kille med en droppställning som plötsligt sätter fart efter en tjej. En långsökt referens till en aidssjuk hämtad från en äldre film. Vem minns den?
Vitt är också Marilyn Monroe-klichéen i full utstyrsel med dito peruk, Lucia med ljuskrona till White Christmas som snabbt förvandlas till Ku-Kluxklan med en toppig huvudbonad.
I programhäftet citerar man Leonardo da Vinci ”för att de färger du vill ska vara vackra förbered alltid en vit bakgrund”.
Grönt representeras av palmer som man flyttar runt med och bakom vilka Adam och Eva döljer sig. I en annan tablå står en tjej och klappar försiktigt på ett lurvigt vilddjur.
Mycket är parodiskt men lika ofta överdrivet klichéartat. Rosa representeras av gayparadens lyckliga dansare som verkar som hämtade från Melodifestivalen.
Eldröda långa svepande dräkter med svarta burkaliknande huvudbonader förvandlas plötsligt till tibetanska
munkar med sina orangefärgade parasoller. Rött är självfallet också passion, blod och glamorösa röda mattor medan blått är födelse som dansarna skickligt gestaltar med en förlossningsscen. ”När vi är bebisar är vi
fortfarande 80% vatten… ” kan vi läsa i programbladet. Emellanåt hörs ljudklipp ur arkiv som dansarna ofta skickligt mimar till.
Ljudlandskapet är föreställningens höjdpunkt. Ett störande moment var att dansarna med jämna mellanrum rullade runt med högtalaranläggningen samtidigt som vi hela tiden väntade på mer dans.
Det finns fina rörelser men de är alltför sällsynta. Synd att man inte kunde utveckla dem. Allt läggs på lager på lager utan att vi orkar hinna med det hela under den 90 minuter långa föreställningen. Den stora
mängden klädbyten stör också helheten.
Idéen att framför varje tablå visa en målning med samma färgskala var ett fint påhitt, problemet
var bara att allt liksom bara flöt ut i sanden, eftersom det inte fanns en dramaturgisk struktur att hänga upp det hela på.
Spectrum visas på Skånes Dansteater till och med den 8 april. Därefter på Dansens hus, Stockholm 20-21 april samt på Kungsbacka teater 23 mars
Fler Recensioner