Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Ben Wrights egen färglära

2017-02-27

Fakta:

Namn: Spektrum
Koreografi: Ben Wright
Musik: Sång: Jules Maxwell, kompositör Jules Maxwell
Ensemble: Skånes Dansteater, Dansare:Anna Borras, Brittanie Brown, Kit Brown, Peter Jansson, Belinda Nusser, Sindri Ronudde
Plats: Skånes Dansteater, Båghallarna i Västra hamnen, Malmö

Ben Wright, koreograf vid Skånes Dansteater, har gjort succe´ med spektakulära dansföreställningar på Malmö Operas stora scen som The feeling of going med den ikoniska scenen där den manlige dansaren i korrekt herrkostym dansar uppför väggen och To see the world while the light lasts.
Ben Wrights nya verk Spektrum
har haft sin urpremiär på Skånes Dansteaters egen scen i Västra Hamnen, en mer intim scen som passar för detta kammarspel om personligt utforskande av färger. En idé som associerar till polske mästerregissören Kieslowskis triologi om den franska trikoloren, Den vita filmen, Den röda filmen och Den blå filmen där färgen definierar berättelsen, existentiellt (filmer som för närvarande visas som klassiker på svenska biografer).
Ben Wright har valt ut en palett av elva färger i sitt koreografiska verk, som börjar med färgen vitt. Vi ser en patient (Peter Jansson) i vit sjukhusdräkt dansa runt med sitt dropp, i en slang till droppflaskan på ett stativ. Strax står flera dansare med stora vita lakan som skakas och viras runt patienten vars identitet blixtsnabbt förändras. Först visas ett kors, han blir en präst eller påve, därefter en Lucia, sen får han en vass vit mössa på huvudet och blir en medlem i Ku Klux Klan. (själv kommer jag att tänka på orden i klassikern Amorina: ”två ting äro vita, oskuld och arsenik”).
Under tiden tar Marilyn Monroe plats på scen , ställer sig vid en fläkt som blåser upp hennes vita klänning i den berömda filmscenen. Färgen vitt är något av det mest dynamiska i föreställningen i Spektrum, där varje scen om en färg inleds med visning av ett känt konstverk, i färgen vitt danske konstnären Jasper Johns vitmålade amerikanska fana, White Flag. En kommentar i sig till dagens politiska läge. Till varje episod om färg finns det dessutom en specialskriven låt av kompositören Jules Maxwell, i elegant folkmusikstil.
Efter några färgscener i milda toner, bland annat gult, blir det mer action då den röda mattan rullas ut, rödklädda dansare marscherar in med knutna nävar med indikationen av rött som politiskt radikalt, marxism,socialism – mindre emfas på rött som i kärlekens färg, men i den over-voice (på engelska) som hörs i varje scen talas det här om om ”fear – love” om rädsla i vår tid. Andra färger som brunt, lila och grönt tar mindre plats. Den visuella pregnans som kännetecknar Ben Wrights tidigare koreografiska verk tonas ner i mjukt formspråk i detta collage av dans, text, sång och musik (ett slags visuell essä om färg och form). I slutet av föreställningen kommer det in en man i 1700-talskostym och berättar att han ser en dubbel regnbåge med massor av färg, om och om igen, tills han faller samman överväldigad, samtidigt som en svartmålad kropp speglar alla regnbågens färger.
Dimma lägger sig över scenen, konturerna suddas ut, det skulle kunna vara adekvat avslutning. Men så blir det inte. Dansarna river ner de stora pappersark som sitter fast på väggarna och det blir till slut kolsvart på scenen. Svart, summan av alla färger.
Just då avbryts föreställningen, när det är fem minuter kvar.
En av de tekniska medarbetarna har råkat ut för en olycka bakom scenen.
Men innan dess fick vi i publiken se en ovanlig dansföreställning , ett lekfullt collage av rörelse, bildkonst, musik i dialog med publiken om vad färg är, eller skulle kunna vara.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser