Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 03 december 2020

”Som en manet i höstvatten”

2017-02-20

Fakta:

Namn: De l’origine och Half life
Koreografi: Olivier Dubois och Sharon Eyal
Musik: Ori Lichtik
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Kungliga Teatern
» http://www.operan.se

Sharon Eyal har ett förflutet som dansare i Batsheva Dance Company, som starkt präglats av Ohad Naharins koreografier där kollektivet spelar en huvudroll. Eyal, som började koreografera för Batsheva, bär arvet vidare, men Bill som hon gjorde med Kungliga Baletten 2014 var mer individualistisk. Unga, androgyna, uniforma människor med ryggsäck befann sig hela tiden på väg bort.
Det nya verket Half life är skapat för Kungliga Baletten och utforskar förundrande väl gruppens dynamik. Efter ett inledande repetitivt duo tågar dansarna in i tät klunga med små, små steg och resten av koreografin är ett intensivt vridande, vändande, tänjande på gruppen utifrån det lilla stegets taktart. En för alla, alla för en. Ori Lichtiks musik pumpar intensivt upp puls och volym från det små, små inledande stegen, men rytmiken behålls. Stegets taktslag, hjärtats beat. Tempot är konstant men intensiteten växer; gruppen sträcks ömsom ut över hela scengolvet och trycks ömsom ihop i kroppsnära trängsel, samtidigt växer några dansare uppåt i höjd medan andra krymper ihop. Lika magiskt som att se en manet i höstvatten färdas framåt genom svälla och minska.
Upplevelsen blir rik av sin dynamik, av människor i samklang och samexistens – på gott och ont. Verket känns också befriande efter Olivier Dubois lugubra De l’origine. I nästan svart ljus är det länge svårt att ens se de två fint djurlika dansarna, Jonna Savioja och Gunnlagur Egilson. Så småningom framträder de tydligare och då syns också att alla kropparna på scengolvet är tygdockor, bland vilka de dansande får vada.
Trots Olivier Dubois bedyrande – i ord – att verket är en dödsdans, övertygar inte själva dansens ormande, ålande formspråk. En koreografi med så lite dynamisk laddning blir monoton och svår för betraktaren att gå in i, tolka och uppleva. Som väl är, bevisas motsatsen i aftonens andra hälft med Sharon Eyals klunga på högtryck.

Texten är tidigare publicerad i pappersutgåvan av Expressen den 19 februari.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser