Nya Scenkonstmuseet ett lustigt hus fullt av överraskande interaktivitet

Det nya Scenkonstmuseet i det gamla Kronobargeriet, i före detta Musikmuseets lokaler i närheten av Dramaten i Stockholm är fyllt av vackert arrangerade rum, där inteaktiviteten är ledord: Spela med, dansa med, sminka dig och klä ut dig. Ändå känns det en smula tomt, inte bara tomt på besökare den vardagseftermiddag jag besöker museet. Museets kalendarium är också nästan helt tomt, sånär som på den tillfälliga utställningen av Carina Reich och Bogdan Szyber kallad …and it’s gone som utgår från ett citat av en nestorn inom regikonst Peter Brook som handlar om att ögonblicket inte låter sig fångas, och heller inte någon föreställning, den är evigt förbi och passé när den är spelad;

”[a live performance is] an event for that moment in time, for that {audience} in that place – and it’s gone.
Gone without a trace. There was no journalist; there was no photographer; the only witnesses were the people present; the only record is what they retained, which is how it should be in theatre.”
Peter Brook, ur New Theatre Quarterly, XI, No.42 (1995)

Reich & Szyber låter stapla upp tusentals arkivmappar i alla skrymslan och vrår och laddar luften med sorlet efter vad som verkar vara tusentals föreställningar i dunkelt upplysta valv i Kronobahgeriets bottenvåning, ett litet skratt åt hela idén om att ha ett scenkonstmuseum för musik, teater, dans, opera, dockteater, performance mm.mm. kan det tyckas… Men men Peter Brooks citat handlar ju om att inga media fanns på plats, och detta var 1995, men idag har ju bara möjligheterna vidgats, vi kan numera ta del av hela eller delar av ett oändligt antal föreställningar, och det är också nätet som utgör en stor del av idéspridningen och kunskapsbildningen inom alla konstarter idag. Vi kan ju dessutom gå på väldigt många teatrar och operor i realtid och vara med och se vad som händer ifrån våra egna lokala biografer, antingen den råkar ligga i Smålands skogar eller eller någon annanstans på planeter Jorden.
Så vad är det för en verklighet detta museum tar sig an och har att skildra? När det gäller dans och teater kan det tyckas vara en alltför nationellt svensk inriktning som Scenkonstmuseet har valt, med tanke på den väld vi idag har omkring oss.
Jag jämför också med andra scenkonstutställningar jag har sett på sistone av betydligt mer substantiellt slag, till exempel den stora musikutställningen på Göteborgs Stadsmuseum Musiklivet i Göteborg 1955-2018 där det vimlar av interaktivitet, men där det också bjuds på långt fler substantiella aha-upplevelser. Se goteborgsstadsmuseum.se/utstallningar/musiklivet-goteborg
Ett museum har den svåra uppgiften att kunna stimulera på alla nivåer och för alla åldrar.
I Danstidningen 6/2016 berättas om otroligt fin utställning över modern dans på Musee de Confluance i Lyon, en av Frankrikes mesta dansstäder, med en berömd danbiennal och danskarneval. På utställningen Rebelliska kroppar presenterades såväl föreställningsklipp, som snabba översikter , men också analytiska insikter om dansen väsen och filosofi:
www.museedesconfluences.fr/fr/evenements/corps-rebelles
Även om det finns mycket skoj att att ta del av på Scenkonstmuseet, saknas de fördjupande referenserna vilket gör att saker och ting blir lite väl efemära och luftiga. Ta till exempel den skojiga idén att utgå från boxar med olika slags skor där man på en skärm kan välja att få se en liten story om varje par skor. Vaför får vi då inte veta mer om när Ida ”Inxi” Holmlund dansade sin karaktär Sailor Moon på Streetstar 2013, hade det gjort något? Och att det var ett dansbattle. Streetstar en plattform för alla slags streetstilar inom dansen som verkligen når de unga borde få mer uppmärksamhet. Eller överhuvudtaget den internationella Streetdansrörelse som finns över hela världen? Jag kan heller inte upptäcka svenska fenomen som Skapa Dans eller Danskarusellen, om man nu vill vända sig till barn och unga och den danskonst som når ut till dem. Jag ser heller inget om Dans i skolan, men kanske har jag missat de delarna?
När jag går runt på Scenkonstmuseet hittar jag en mamma med ett barn som har fastnat vid utklädningsavdelningen där flickan har klätt sig till ballerina, säkert en skojig upplevelse för henne. Men jag kan inte låta bli att tänka på att detta barn har fastnad för en barnaktivitet som just inte är interaktiv. Det är ju det som är den levande scenkonstens väsen, att vi möts i teaterrummet, och det som Peter Stein åsyftar i sitt berömda citat. Ett här och ett nu!
I musikdelen, där man intearaktivt exempelvis kan kombinera olika musikinstrument, kan det vara något för barn, eller är det mest för nyfikna av min egen sort?
Kanske det hade varit allra bäst att inte alls inreda en så stor del av museet med fasta installationer, utan istället ha gott om plats för egna tillfälliga eller inköpta utställningar, för att inte tala om föreställningar av olika scenkonstnärer och musiker? Kanske det finns andra utrymmen att öppna i det gamla fina Kronobageriet för sådant?
I helgen ska man i alla fall kunna gå till Scenkonstmuseet och skapa sin egen teaterdocka. Det låter kul, och undan för undan får vi hoppas att det blir fler aktiviteter att ta del av i det endast en vecka gamla museet. Kanske också en del uppgifterna kommer att förbättras och bli utförligare i de permanenta delarna av utställningsplanen, som i vilket fall som helst, rent scenografiskt är mycket väl estetiskt gestaltade. Se vidare scenkonstmuseet.se

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter