Årets första nummer av Danstidningen ute nu!

I det hårdnande samhällsklimat som upplevs på många håll står scenkonsterna på barrikaderna för att försvara mänskliga rättigheter och värden. Museet utställningshallar och teatrar blir till laddad mark.
I det postsovjetiska Ryssland har yttrandefriheten begränsats och många inom kulturlivet hotas inte bara av censur, men också av att religiösa aktivister ges ett informellt fritt spelrum att med egna medel omedelbart verkställa sina egna censurregler när de anser sina religiösa känslor sårade.
Inför sådana hot är det inte märkligt om många faller till föga för den inre censur och anpassning som inte bara handlar om underkastelse inför maktens formella krav.
Under Diagilevfestivalen Post Scriptum i Sankt Peterburg visades verk i Diaghilevs anda, men man diskuterade även en oroväcknde tendeser i dagens Ryssland. Om föreställningar som ställts in på grund av religiös aktivism eller konstutställningar som av samma anledning vandaliserats.
När Jan Fabre i linje med Djagilevfestivalens omfattande program av både föreställningar och konstutställningar ställde ut sina verk bland Ermitagets äldre konstskatter, var det självklart att han inte kunde gå över vissa gränser, inga blottade könsorgan, skulle förekomma, och detta på ett museum där mängder av klassiska verk visar helt nakna människokroppar.
Performancekonstnären Pjotr Pavlevskij, som år 2013 i protest mot censur och övermakt spikade fast testiklarna på Röda Torget och 2012 sydde sin egen mun i protest mot fängelsedomarna mot medlemmarna i Pussy Riot, har nyligen valt att lämna Ryssland, han vågar inte forstätta med sina konstaktioner mot censur och övervakning.
Som för att påminna om den kulturkamp som en gång ägt rum i det Poststalinistiska Sovjet har en dokumentärt inspirerad föreställning av Askungen satts upp vid Operan i Perm. Föreställningen berättar om de första trevande försöken till öst-västligt kultursamarbete under den så kallade tövädersperioden i Sovjetunionen ”för fred och vänskap mellan folken”.
I teaterstaden Wuzhun i Kina, kan man visa verk som inte går an att sätta upp på teatrar i exempelvis Shanghai, maskorna i censurens nätverk är olika stora, och nyckfullhet är ofta utmärkande för förtryckarregimer.
En annan kamp för konsten förs i väst, här är det främst sparkrav, och en slags konsternas kommercialisering som hotar. Teatrarna ska gå ihop, den sceniska produktionen måste sälja. Hur mycket kan man skära bort ur den konstnärliga produktionen. Journalisten Anne Middelboe Christensen kritiserar den konstnärliga ledningen på Det Kongelige Teater i Köpenhamn för uppsägningar av äldre karaktärsdansare som är de fundamentala traditionsbärarna för kunnigheten inom vad som i Danmark betraktas som en nationell klenod: Bournonvilletraditionen.
Kultur och frihetskamp av annat slag förs av ballerinan Michaela DePrice. Ingen skulle väl få för sig att bedöma en ballerina efter färgen på hennes tutu, eller för den skull färgen på hennes ögon, men varför är då så många balettkompanier så rädda för skiftningar i kulören av huden?

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter