Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 29 oktober 2020

De små men precisa rörelsernas eftertryck

2017-02-16

Fakta:

Namn: Gård av träd
Koreografi: Tanja Eloranta
Musik: José A. Luque-Osuna
Ensemble: Danskompaniet Spinn med dansarna: Julie Cleves, Soledad Howe, Hannah Karlsson, Celia Berndtzen, Emilia Wärff
Plats: Folkteatern, Göteborg
» http://danskompanietspinn.se

Åldrandet är ett populärt tema på dansscenerna för närvarande. Dansarnas möjligheter att ta plats på scenen, även med stigande ålder, problematiseras och manifesteras i föreställningar som visar att dans är långt mer än viga kroppar i snabba språng. När Danskompaniet Spinn nu presenterar Gård av träd står åldrandet också i centrum, men koreografen Tanja Eloranta, från Finland, har ett annat ärende.
På en gård samlas fem kvinnor. Inte kring pumpen, men väl kring trädet. I Berith Stennabbs scenografi är det övervuxet med något som påminner om en virkad sjal, som gjord att fånga drömmar och minnen i. På stammen finns utväxter, som visar sig vara masker. I tur och ordning tar kvinnorna på sig varsin och långsamt förändras hela uttrycket i kropparna, som vore maskerna fyllda med tidens sav. Den nyss så unga gruppen blir ett grånat kollektiv. Ryggarna kroknar, händerna famlar.
Maskerna är knappast förskönande, snarare grova, på gränsen till groteska. Av programbladet lär jag att de kallas Poppiusmasker och är handgjorda i en tradition från den finske maskmakaren Antero Poppius.
Som i allt maskspel påverkar de helheten. Även tempot. Långsamheten i rörelserna rimmar vackert med José A. Luque-Osunas vemodiga musik. Men här kryddas också piggt med utbrott av populärmusik. Eloranta smyger in humor bakvägen.
I gruppen utkristalliseras fem individer. Gamla människor utgör ingen grå massa, det understryker koreograf och ensemble med önskvärd tydlighet. Långa liv fördjupar personligheterna. Dansarna gestaltar det både överraskande och osentimentalt. Det manar till respekt.
Och här flätas relationer, gården erbjuder möten. Förtrolighet präglar en fin sekvens med Emilia Wärff och Celia Berndtzen. Stöd och motstånd återkommer i grupperingarna, särskilt i spelet hos Soledad Howe och Julie Cleves. Hannah Karlsson förkroppsligar ängsligheten som besegrar sig själv. Som en grupp barn landar kvinnorna tillsammans i gröngräset.
Gård av träd bärs av de små, men precisa rörelsernas eftertryck. De ger en känsla av mättat liv. Eloranta infogar osökt rullstolar och hjälpmedel som hör till det integrerade kompaniets utövning. Än en gång vidgar Spinn synen på kroppens förmåga och konstnärliga uttryck.
I vinter har kompaniet flyttat in i en ny, anpassad studio vid Järntorget. Kanske kan Folkteatern bli något av en hemmascen. Intima Gård av träd passar i alla fall utmärkt på lilla scenen.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 15 februari 2017

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser