Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Kongenialt tecknad saga med verklighetsförankring

2017-02-14

Fakta:

Namn: Chotto Desh
Koreografi: Akram Khan
Författare: Regi och bearbetning: Sue Buckmaster, Theatre-Rites
Regissör: Akram Khan
Musik: Jocelyn Pook
Ensemble: Akram Khan company, Dansare: Dennis Almanos
Plats: Stora teatern, Göteborg

Akram Khan är en koreograf med självlysande rykte, byggt på hans underbara danskonst. Född i London, skolad i både klassisk indisk kathakdans och moderna västerländska stilar, skapar han karismatiska verk med kroppen och rörelsens flöde som stark signatur. Med Bahok besökte hans kompani Dans- och teaterfestivalen i Göteborg 2008. Då fick vi se Khan själv i aktion. I Chotto Desh – bara en spelkväll på Stora teatern, men Kungsbacka ger snart en ny chans – är det Dennis Almanos som dansar. Även han är en fullödig förvaltare av Khans flödesrika koreografi.
Med Chotto Desh vänder sig Akram Khan för första gången till en yngre publik. Men det är ett allåldersverk där generationerna möts när koreografen i sagans form berättar om sin egen väg till dansen.
Utgångspunkten är den vuxne mannen med havererad mobilkalender. Det utlöser existentiella frågor som var är jag, vart ska jag? Supporten finns i Bangladesh, vilket väcker huvudpersonens barndomsminnen. Chotto Desh betyder ungefär litet hemland.
Fadern kommer från Bangladesh, mamman från Filippinerna. Familjen bor i London och unge Akram kan aldrig sitta still. Far försöker uppfostra, mor är mer inkännande och fångar med sagans hjälp sonens koncentration. Berättelsen drivs av inspelade röster och Jocelyn Pook följsamma musik.
Scenen är tom, med bara en gråflammig fondvägg, men plötsligt är vi mitt i ett brusande liv fullt av trafik och människor. Ljudmattan och Dennis Almanos uttrycksfulla dansmim får nästan dofterna att tränga fram.
I ett annat parti gestaltar dansaren fadern genom att måla ögon, näsa och mun på sitt kala huvud. Med inböjd haka och skallen mot publiken ger Alamos en gripande bild av mannen. Det är makalöst vigt och fyndigt, men aldrig bara för effektens skull.
Greppet är släkt med dockteater, och inslag av skuggteater följer också. Akram Khan arbetar alltid över olika gränser. Sagan fyller fonden med lysande animationer som dansaren interagerar med. En väldig elefant, en listig orm, träd att klättra i och falla ner från kittlar fantasin.
Kanske begriper inte de yngsta i publiken all engelsk text, men tonfallen och dansen gör allt tydligt ändå. För det är rörelsen, människokroppen i sitt fulla uttryck, som är den stora behållningen. Alldeles särskilt i scenen där unge Akram tränar olika rörelseformer – från boxning till balett – och meddelar pappan att dansen ska bli hans liv.

Spelas även i Luleå 14/2, Umeå 18/2, Kungsbacka 23/2 och Malmö 26/2

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2017

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser