Snödrottningen på segway

Firandet av 100-årsjubileet för Finlands självständighet inleddes i stor stil på Operaen i Köpenhamn när Finlands Nationalbalett med danske Kenneth Greve i spetsen inledde sitt första gästspel i Danmark någonsin. Kenneth Greve hade mycket lämpligt valt att vid detta tillfälle att presentera sin i Finland mycket lyckade familjeföreställning, sagobaletten Snedronningen (Snödrottningen) där stora delar av handlingen inte bara äger rum i Lappland, men även i Helsingfors.
För i Greves fria tolkning av H.C. Andersens saga bor de två barnen Kay och Gerda, i Finlands huvudstad, och det är här det mesta av den första akten utspelar sig under början av 1900-talet.
Från första början blir man fascinerad av Erika Turunens och Mikki Kunttus mästerliga och vackra scenografi och den effektfulla användningen av videoprojektioner, bl.a. i den onda Snödrottningens magiska spegel från vilken en skärva sätter sig i Kays öga. I andra akten är det förtrollande vackra snö- och islandskap, när Gerda kommer fram till Lappland där hon bland annat kommer till en bastufest med kraftfull maskulin trampdans hos de fula trollen i underjorden och som senare hjälper henne att befria Kay från Snedronningen.
Ett lyckat dramaturgiskt grepp i förhållande till barn är att Gerdas mormor är berättare under hela baletten, och denna roll blev under gästspelet väl utfört av skådespelaren Vibeke Hastrup. Man har också tänkt på barnen, när Snedronningen kommer susande på segway, och när publiken i andra akten förses med ljussvärd att bekämpa henne med. Kay och Gerda ser vi både som barn och vuxna. Det finns söta klassiska steg till balettbarnen och koreografiskt är inte minst det avslutande pas de deux-et för de två glimrande stjärndansarna, Salla Eerola (Gerda) och Michal Krcmár (Kay), som gestaltarkaraktärerna som vuxna, mycket intressant.
Hanako Matsune är skarp och iskall som Snedronningen i snurrande tåspetsdans mellem tjugo snöflingedansare, och det bjuds på underhållande folkdansinslag när Gerda reser ut i världen för att leta efter Kay. Men koreografiskt är baletten inte lika intressant helt igenom och den bjuder på en del klicheer och många unisona episoder till filmmusikkompositören Tuomas Kantelinens varierade och välkomponerade pastichmusik.Snedronningen, som riktar sig direkt till barn och den nya balettpubliken är ändå som helhet en fantasifull och lättillgänglig sagoföreställning, fylld av förtrollande teatermagi och med en moral om att man inte ska vara rädd för det främmande och inte heller döma hunden efter håren.

Vibeke Wern