En vals och en gordisk knut

Dansk Danseteater har flyttat från Dansehallerne på Carlsberg och in på Takkelloftet, Operaens lilla scen, där kompaniet inleder med dubbelprogrammet Vals.
Titelverket Vals har skapats av den spanska koreografen Marcos Morau, som sätter fokus på genren vals. Även om musiken är ett collage av kända valser allt från Valse Triste av Sibelius via Strauss An der schönen blauen Donau till Dmitrij Sjostakovitjs Vals Nr. 2, så är dansen inte vals. Dansarna räknar inte 1-2-3, utan bara 1-2. Marcos Morau har nämligen koreograferat ett sci-fi-verk, som är utformat som en parafras över valsen. Hur kommer man att tolka vals-genren om 1000 år, när genrens utförande, historik och kontext är bortglömd?
Marcos Moraus förslag till svar på denna fråga är en showdans, där dansarna är iförda intersexuella svarta heldräkter med glittrande smyckestenar. Dansarna skapar olika formationer och kroppsskulpturer. De dansar i en teatral och androgyn vogue-stil med modellaktiga poser samt kantiga och stela rörelser. Men dessvärre är ljusdesignen ganska svag och enformig, vilket snarare skymmer dansarna än framhäver deras rörelser. Marcos Moraus Vals är ett underhållande shownummer, så som det brukar visas i musicaler och shower – till exempel i Friedrichstadtpalast i Berlin. Fint och underhållande, men kanske inget som ger något bestående intryck.
Den amerikanska koreografen Stephen Shropshire reser inte in i framtiden, tvärtom backar han tillbaka till år 300 f.Kr. Det gäller forntida Mindre Asien, där det enligt sägnen fanns en vagn som tillhörde guden Gordios. Vagnstången var fästad vid vagnen med en komplicerad knut, den så kallade Gordiska knuten. Sägnen berättar även att den som skulle kunna lösa upp knuten skulle bli härskare över Asien. Ingen lyckades lösa upp knuten, men Alexander den Store högg sönder knuten med sitt svärd på sitt fälttåg genom Asien under 330’-talet f.Kr. Den berömda knuten är utgångspunkten för Stephen Shropshires verk Knot. Dansarna låter sig inte nöjas med knotiga rörelser, men slår närapå knut på sig själva och binder ihop varandra i komplicerede konstellationer. Av deras kroppar byggs även en vagn som rullar över scenen. Denna tableau refererer naturlitgvis till sägnen om den Gordiska knuten, i likhet med att dansarnas gyllene masker syftar på Alexander den Stores här och krigarnas hjälmar med visir. Sådana krigshjälmar med mask bär Alexander den Store i alla fall på Jean-Simon Berthélemys kända målning, som illustrerar sägnen. Stephen Shropshire levandegör inte bara den klassiska sagan, för han illustrerar också de problem vi upplever i våra relationer till varandra och i parförhållanden. Knuten är en symbol för något som som står i vägen. Den är precis som de svarta stenarna som finns på scenen och som dansarna måste flytta runt för att ta sig fram. Egentligen är knuten också en gåta, ett religiöst mysterium. Det finns således många lager och tolkningsmöjligheter i Stephen Shropshires koreografi, vilket gör Knot till programmets mest interessanta upplevelse.

Torben Kastrup