Starkt och kompromisslöst

Verket med den långa titeln Institute 0.1- In the embrace of a trigger or the road to point zero (Vanishing Act) med koreografi och framförande av av slovenske Jernej Bizak från Danmark inleder programmet av vårsäsongens första Plattform på Dansstationen 20 januari.
Det börjar med en videofilm visad på en klassisk TV där vi ser Bizak i förtvivlat läge, liksom inlåst i en pytteliten garderob eller cell där han bokstavligen slår huvudet i taket. Det handlar om ångest eller psykisk sjukdom, som Bizak gestaltar med autentisk frenesi, när han sedan kryper över scengolvet, sökande efter sitt eget liv, sina egna fötter, som han försöker greppa med sina händer. Samtidigt hörs en sång med refrängen ”It must be nice to disappear”, som en ironisk, alternativt sorgsen kontrast. Ett verk som är omskakande, imponerande starkt och konsekvent utagerande.
Dansarna Lisa Nilsson och Jilda Hallin,som kallar sig We Collective, och utexaminerade från DOCH 2015, har tidigare arbetat med Burken av Anna Vnuk och Robert Dingemans Dörren et cetera, nu med Lår där de vänder och vrider på begreppet låret som kroppsdel och utforskar dess rörelsemöjligheter. I gröna shorts och rosa tröjor upprepar de ordet ”lår” som ett mantra eller en besvärjelse, mellan lek och allvar, samtidigt som de skakar sina lårmuskler, stampar, vrider och visar oss i publiken nya aspekter på denna kroppsdel och dess olika förmågor, skapar en lekfull, nyfiken föreställning.
Kortfilmen Ten Men i regi av Graham Calyton-Chance, om Nigel Charnock, kompromisslös danskonstnär och koreograf, arbetade med projektet Ten Men om ”gay male sexual identity” (manlig homosexuell identitet), ett arbete som aldrig hann avslutas innan Charnock gick bort. Filmen visar tio manliga dansare i livfull dans, i ständigt skiftande gruppdynamiska formationer som utvidgar en konstnärlig kraft, tillsammans. En intensiv kortfilm i svartvitt som är imponerande vital.
Aofie McAtamney frilansande dansare, koreograf och singer-songwriter, baserad i Dublin gör sitt solo Kid iförd svarta kläder, barfota och tar hela scenen i besittning med mångfacetterad dans kors och tvärs samtidigt som hon sjunger med briljans. I slutet av föreställningen går hon fram till oss i publiken och frågar några personer om de vill komma upp på scenen. Några tackar nej, två tackar ja, en ung man och en ung kvinna, som lite osäkert tar plats på scen. Aofie McAtamney sätter sig vid pianot, spelar och sjunger alltmedan de två okända personerna börjar röra sig i egen, improviserad dans, glider ner på scengolvet, finner sitt eget formspråk. Alltmedan Aofie McAtamney sjunger med allt större glad förvåning, hela hennes gestalt uttrycker oväntad stor glädje: att hon med sitt spontana val fick fatt på exakt rätt personer för sin improvisation .
Avslutningen blir magisk, inför dansens förmåga att utvidga och förändra ögonblicket, tidens gång.
Programmet Plattform startade för 20 år sedan när teaterhuset Bastionen i Malmö förvandlades till Dansstationen och med Plattform-programmen började man även med offentliga samtal om dans.

Ingela Brovik