Dansskola och diktartokerier

Dans2Go, konceptet är numera välkänt, det innebär några dansverk till ett överkomligt pris. Under förra säsongen var det inte så mycket till dans att få se Dans2Go-programmet, eftersom den britiske koreografen Tilman O’Donnell skickade ner dansarna i orkesterdiket, där de satt och skrek In Life & Love & So. Det är lyckligtvis annorlunda undern den här säsongen, när tre verk från tre århundraden visas i det nya Dans2Go-programmet.
Först ut är August Bournonvilles Konservatoriet – danseskolen (1849). Här finns varken tyll eller kilt, dansarna bär inte de typiska folkloristiska Bournonville-kostymerna, utan moderna träningskläder. Här finns alltså inga distraherande eller skylande klänningar, så att steg, språng och piruetter blir extra tydliga. Dessutom verkar den gamla mästarens koreografiska språk inte ett dugg gammalmodigt. Bournonville naturell har tidigare visats, men det är fint att återigen bli påmind om att 1800-talets danskonst absolut inte är gammaldags, oförståeligt eller ovidkommande.
Fra det 19. århundradet hoppar vi sen vidare till det 20:e med Jerome Robbins Other Dances från 1976. Plutsligt verkar det nästan som om Jerome Robbins stek och estetik är mer gammalmodig än Bournonvilles 100 år äldre Konservatoriet – danseskolen. Men vackert dansade den blåklädda J’aime Crandall och Gregory Dean i blått ljus till pianomusik av Frédéric Chopin. Men det hela är kyligt och lite tamt.
Sen avslutas programmet med en premiär. Den unga kårdansaren Oliver Starpov har koreograferat verket Beginning and Ending, som handlar om en författare, som blandar fantasi och verklighet till sådan grad, att han slutligen blir galen. Andreas Kaas, som för tillfället ser ut att bli en stor stjärna, dansar den förvirrade författaren som lägger sig under ett träd och låter fantasin flöda. Författarens musa verkar sväva iväg på himlen i likhet med Bournonvilles döda Sylfid, medan hans själv förvirrar sig allt mera in i fantasins snirklande irrgångar. Slutligen har hans jag blivit mångdubblat och han försvinner så att säga in i sig själv.. Denna skizofreni blir fint illustrerat, när författaren ifördi hudfärgade boxershorts och med omlöindade ben ingår i en grupp på sju manliga dansare med liknande patientliknande klädsel. De sju männen som kan tolkas som författarens andra jag, kastar runt med den mer eller mindre förvirrade författaren, så att han till sist försvinner in i sinnesjukdomens skarpa vita ljus.
Musiken är skriven av Max Richter, den spelas inte live men är likväl storvulen och svulstig på ett läckert och medryckande sätt. Av och till är basgångarna så höga att de känns ända ner i maggropen, vilket effektfullt understryker sjukdomsmotivet i Beginning and Ending. Nog är historien en aning rörig i början, men den tar efterhand form och utvecklar sig fint med väldigt spännande och imponerande lyft där kvinnorna rör sig akrobatisk kring männens kroppar. Oliver Starpovs koreografi vil vi gärna se mer av i framtiden. Detta är verkligen ingen ‘ending’, utan en mycket lovande ‘beginning’.

Torben Kastrup