Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Flera filmer om dansare

2017-01-03

Loïe Fuller, den första av den moderna dansens tre pionjärer, har nu ägnats en dramadokumentär, vars dokumentära och biografiska beskrivningar kan ifrågasättas. Filmen omnämner även en av de andra två viktigaste pionjärerna inom modern dans, nämligen Isadora Duncan. Den tredje av de amerikanska danspionjärerna, Ruth Saint Denis, finns däremot inte med i filmen, som till stor del handlar om de första båda stjärnornas karriärer i Europa. Filmen Dansaren var inte den enda i sitt slag under den gångna säsongen. Vi har också kunnat se Mr Gaga om Ohad Naharin samt Monsieur Chocolat om clownen Rafael Padilla.

Under säsongen har vi kunnat möta danskonstnärer i olika filmer. I Mr Gaga om och med Ohad Naharin, fick vi möta en av dagens främsta koreografer och ledare av Batsheva Dance Company. Vi fick följa honom i en kronologisk berättelse genom livet. Faktiskt och trovärdigt fördes vi genom en hisnande danskänsla. Det var en känslosam och tillitsfull resa – som förde oss fram till den oväntade punkt som reste frågan: Ger fiktionen en sannare berättelse än sanningen?
Filmen Dansaren berättar om en dansös, en pionjär som faktiskt gästspelade i Sverige och uppträdde på Stora Teatern i Göteborg 1906. Det var samma år som Isadora Duncan gästdansade i både Stockholm och Göteborg, en händelse som har levt kvar i berättelsen om danskonstens historia.
Loïe Fuller var tio år äldre och före Duncan, hos symbolisterna fann hon en genklang för sin konst som säkert överträffade alla hennes förhoppningar. Poeten Mallarmé skrev hänförd om hennes dans, där den mänskliga kroppen löstes från sin konkretion. Fuller arbetade med slöjor, som med nya vinningar inom belysningskonsten kunde frammana fascinerande former och rörelser. Hon var en mycket driftig kvinna, och hon tog mängder av patent på sina tekniska skapelser. Förmodligen kände hon inte till fransk upphovsrätt, utan även i Frankrike sökte hon patent för tekniken i enlighet med amerikansk lag. Om jag förstått juristen Marianne Ahlsne rätt, så borde hon ha kunnat söka konstnärligt patent i Frankrike. Hon arbetade hårt och letade sig målmedvetet fram för att skydda sina sceniskt flyktiga verk från efterapningar. Många dansöser tog efter hennes slöjdans, oftast med mediokert resultat eftersom de inte hade arbetat ut sin teknik med samma enastående intensitet.
Fuller hade ett stort antal ljustekniker med sig på sina turnéer, och de avslöjade aldrig hur hon arbetade. Hon flyttade till Paris där hon tänkte att hon skulle kunna bemötas som seriös konstnär, till skillnad från den amerikanska kulturens förväntan på blott och bart underhållning.
Filmen berättar om en visserligen målmedveten, men i fråga om arbetsinsats framför allt delegerande dansös. Hon ställer omåttliga krav på omgivningen men lever själv innesluten i sin vision. Vi ser henne ständigt ligga i isbad för att kyla sina värkande armar medan omgivningen sätts i arbete för att uppfylla hennes krav. I dagens gymtrendiga samhälle vill man ge henne rådet att träna lite istället för att slita ut sig med ensidiga rörelser redan innan hon ens haft premiär. Ingenting visar på hennes enastående intresse för vetenskap, och hur hon provar ut metoder att applicera kemiska rön för att ljuset ska fångas upp av hennes tyger. Vad vi får se är en ofta berättad schablon om dansare: den lidande konstnären med kroppsliga smärtor. Det är tänkvärt att just lidandet, där det kroppsliga givetvis lämpar sig för film, är det som ska höja artistens status till konstnärlig nivå. Att Fuller faktiskt var påtagligt arbetsam och energisk- hur trivialt skulle inte det verka?
Idag presenteras en framgångsberättelse för alla som växer upp, en berättelse som handlar om det plötsliga genombrottet. Filmen knyter an till den berättelsen, kanske är det en dramaturgisk nödvändighet? Verklighetens Loïe Fuller arbetade ständigt med föreställningar och framträdanden – hur skulle hon annars haft råd att utveckla sin lysande och geniala idé? I filmen möter hon däremot tidigt en vacker och dekadent levande plånbok, kanhända ska det stämma bättre med vetskapen om dåtidens syn på en dansös persona. Den som förtäljer att dansöser var åtminstone halvt prostituerade och närmast självklart hade en sugar daddy som underhöll dem ekonomiskt. I likhet med många av den gryende modernitetens pionjärkvinnor hade den verkliga Fuller sin mor som följeslagare och var en driven och drivande artist och entreprenör. Hon var på det sättet mycket modern och före sin tid – är det inte rentav så många, särskilt moderata, politiker ser på konstnären idag? I filmen tycks hon avog mot moderns verksamhet inom Temperancerörelsen (Godtemplarorden); i tonåren var Loïe Fuller en aktiv nykterhetsivrare inom rörelsen – men hur skulle det framstå i förhållande till den magiska symbolistikon, som danskonstens pionjär blev? Filmens fiktion måste följa sin logik. Själv uppfattade hon sig nog inte i första hand som dansare utan som teatermänniska. Hon började med teater och varieté, och hon fortsatte genom att undervisa och regissera, som producent och som en tidigt verksam kvinnlig filmregissör.
Manusförfattare och regissör har, med konstnärlig frihet, ändrat nära på alla faktiska skeenden i Loïe Fullers verksamhet. Filmen väljer den moderna dansens konstsyn i sin strävan att framhålla Fuller som banbrytande konstnär i moderniteten, hon själv valde att understryka sitt arbetes vetenskapliga kvaliteter. Filmen för fram till det stora genombrottet på Operan i Paris, i själva verket dansade Fuller framförallt på varietéscener, och det är en bidragande orsak till att hennes inflytande diskuterats av dansteoretiker. Margaret Haile Harris skrev till en utställning att på de scenerna var hon friare att experimentera än vad hon skulle ha varit vid de stora teatrarna med sina tunga traditioner.
Den i eftervärlden betydligt mer namnkunniga Isadora Duncan var noga med att framträda på konserthus och estrader med konstnärligt renommé, för att undvika att hennes konst skulle skymmas av en tvivelaktig inramning. Hon var också mån om att umgås med avantgardets och modernitetens konstnärer, medan Fuller framhöll de vetenskapsmän hon mötte. Fullers stora upptäckt var ljuset, och hur hon i rörelse kunde laborera med ljuset.
Filmen fångar illusoriskt Fullers sceniska effekter, däri ligger styrkan. Människorna omkring henne har valts och placerats så att de tillsammans presenterar den omgivning hon verkade i. De är knappast de personer som i realiteten fanns i hennes närhet, lika lite som platserna och omständigheterna är de hon verkligen upplevde, åtminstone inte kronologiskt. Som jag uppfattar det, så utför huvudrollsinnehavaren Soko Fullers danser på ett utsökt sätt, medan den unga aktrisen Depp, som spelar Isadora Duncan, framför en dans som saknar den självklarhet och harmoni som Duncan förmedlade – jag bedömer då utifrån de foton och korta filmer som finns av de bägge dansöserna. Men hennes i mitt tycke säregna Duncandans stämmer väl med filmens dramaturgiska grepp att visa fram Duncan som en förslagen karriärist i motsättning mot Fullers förbrännande trofasthet mot den konstnärliga visionen. Kanske är tanken att förmedla dåtidens uppfattning av Duncan som alltför naken, där hon uppträdde i barfota och utan korsett. Men om Duncan eftersträvade det naturliga, så framstår Depps dans som mer medvetet utmanande och närmre den varietédans som Duncan själv reagerade så starkt emot.
Loïe Fuller har alltid diskuterats, hennes dans var inte kroppsligt uttrycksfull; den var inte ett fysiskt uttryck utan en slöjornas och ljusets dans, bortom kroppen. I hennes framförande uppstod en ren rörelse, frigjord från kroppen. Där baletten vill övervinna kroppen i ett behagligt linjespel, eller dåtidens dans visade upp stegkombinationer och på underhållningsscenen demonstrerade den otyglade kvinnliga naturen, där såg Loïe Fuller bort från det kroppsliga, och åskådaren kunde hänge sig åt en illusionernas sinnlighet. Genom att gå ifrån realitetens saklighet har man i filmen lyckats fånga hennes vision och målmedvetenhet utomordentligt bra. Kanske ger fiktionen verkligen en sannare berättelse än bara sanningen?

Lotta Harryson

Se tidigare nyhetsnoti från den 16 december 2016 här nedan beträffande filmen Monsieur Chocolat.

Fler Nyheter

Annonser