En märkligt tokig fantasiresa

Med Christopher Wheeldons Alice i eventyrland (Alice i Underlandet) har Den Kongelige Ballet fått en otroligt flott, ytterst underhållande och extremt brittisk balett på repertoaren som familjeföreställning i december månad. På samma sätt som Bob Crowleys förtrollande scenografi och kostymer är Joby Talbots illustrativa och fantasifullt instrumenterade musik med massor av slagverk en mycket viktig del av balletten.
Allt börjar med en bjudning hos Alices familj i trädgården vid Christ Church College i Oxford,
innan vi tillsammans med Alice reser rakt ner i kaninhålet till det sagolika drömlandet, där flera
personer från Alices reella värld dyker upp som sagofigurer.
I den vackra inledande scenen med trädgårdsbjudningen i victoriansk stil har Alice, som i baletten
skildras som en charmerande tonåring, en romans med trädgårdsdrängen Jack. Han visas bort av Alices
stränga mor, men dyker upp igen i underlandet som den förföljda Hjärter Knekt.
Det är lustigt att se att författaren och fotografen Lewis Carroll blir förvandlad till den vita
kanin, som tar med Alice ner i kaninhålet. Det långa fallet ner är effektfullt iscensatt med videoprojektioner,
på samma sätt som scenografi och projektioner senare används smart för att visa Alices olika storlekar
och på så sätt tingens relativism.
I Premiärlaget blev den nyfikna Alice, som är på scenen under nästan hela baletten i massor av tåspetsdans,
dansad både uttryksfullt och med teknisk säkerhet av Ida Praetorius, och med elegans gav sig Andreas
Kaas hän i dubbelrollen som Jack och Hjerter Knægt. Koreografien är inte lika uppfinningsrik i alla
delar, men till höjdpunkterna hör de fina pas de deuxer som det unga förälskade paret dansar i andra
och tredje akten och de skojiga karaktärer som det vimlar av.
Alices mor har en stjärnroll i baletten, när hon i underlandet blir till den ettriga och stridbara
Hjärter Dam, som vill hugga huvudet av stort sett alla hon möter på sin väg. I denna roll är Kizzy
Matiakis alldeles enastående, och hon är inte minst minst enormt skojig, när hon
spelar upp en förvriden humoristisk tolkning av Petipas stora klassiska rosen-adagio.
Som den vita kaninen är Marcin Kupinksi smart och fin på att hoppa högt. Sebastian Haynes är eminent
som den ormande smidiga exotiska Kålmasken, och Charles Andersen är en glimrande steppdansare som
den galna hattemakaren.
Skön är Cédric Lambrette som Hertiginnan i en stor lilafärgad klänning, som tillsammans med kocken,
alias den expressive Alba Nadal, spelar krocket hos drottningen där man använder sig av flamigos
dom krocketklubbor.
Flott och färgstark är kårens sora blomstervals i andra akten och de svarta och röda spelkorten
utvecklar raffinerade formationer i den tredje akten, innan Hjärter Kung till slut tar över.
Baletten är med sin längd på två timmar och tre kvart inklusive pauser för lång för mindre barn.
Och det skadar heller inte att känna till berättelsen på förhand. Men föreställningen är fylld av
förtrollande scener och har en dramaturkiskt fin avslutning som inte ska avslöjas här.

Vibeke Wern