Vältajmad familjeopera

Snedronningen som den heter på danska är en saga i sju delar som skrevs av H C Andersen 1844. Den har filmatiserats och bearbetats flera gånger, inte minst som Disneys film Frozen och sist som balett av den finska nationalbaletten i koreografi av Kenneth Greve.
I den här lyckosamma versionen har regissören Elisabeth Linton i stället för Snödrottningen satt den lilla flickan Gerda i centrum för berättelsen som liksom sin vän Kaj utsätts för en mängd prövningar.
Båda kämpar för sin egen frihet och identitet. En påminnelse om den ondskefulla tid vi lever i och hur viktig medmänskligheten är. Utan den brister den röda tråden i den här versionen.
Den här sagan domineras av starka kvinnoporträtt med inte bara egna viljor och stor handlingskraft. Inte bara Gerda som med otroligt tålamod går in för att rädda sin vän Kaj som kidnappats av Snödrottningen, sinnebilden för den dominerande eggotrippade tjejen som försöker lägga alla under sig. En annan dominerande person är blomstergumman som har en förtrollande vacker trädgård där det alltid är härlig vår och blommorna doftar och godisfaten dignar av kulörta läckerheter. Allt så förtrollande att Gerda somnar och fortsätter
drömma sig bort. I en annan scenbild får vi se hur en envis rövarflicka försöker skrämma livet av alla rövarkärringens husdjur och sätter skräck i stackars Gerda som blandas in i ett rövarslagsmål.
Allt är muntert och underhållande, snöflingorna regnar med jämna mellanrum ned från Snödrottningens hemvist högt uppe i den mörka avgrunden där hon själv dyker fram i alla sin förtrollande vackra frostiga klädnad. I prologen ser vi henne omgärdad av typiska HC Andersenklipp, som bildar ett spetsliknade vackert mönster. Själv klippte författaren sådana mönster som kom att bli en del av hans
sagoberättande. Till utseendet likt små iskristaller som fångats samman för att bilda olika former. Liknande de som senare hamnar på scenen i form av bitar i ett rebusspel som Gerda och Kaj i sluttändan lyckas få ihop. En metafor för barnens oförstörda hjärtan men också hur kärleken till
din nästa kan övervinna onskans makter.
Magien är en del av sagornas värld, utan den krasar allt samman. Se bara på Harry Potter-filmerna där den magiska effekten sätter barnens känslor i svall. Också här en slags kosmisk himlafärd som inte bara
sätter känslorna i rörelse utan också får barnens rädsla att dämpas.
Skärvorna från Snödrottningens spegel som flög över hela scenen och som råkade hamna i Kajs öga blir här en metafor för ondskans makt som är så svår att frigöra sig ifrån. Men i slutändan lyckas som sagt allt
i sagovärlden.
Lite falsk idyll behövs också som en liten båt på rykande vågskum och romantiserade pastorala bilder från ett sommarlandskap, allt lyckligtvis med humoristiska undertoner. Rörelsevokabulären är rik och smittande i all sin naiva men också parodiska lättsamhet. Drömmarnas värld kolliderar med verklighetens men löses upp som i skräckfilmens värld utan att vi alltid kan hänga med.
Det vimlar av skojiga kabaréliknande inslag som exempelvis den berömda rollgestalten Kråkan, han som här blir Gerdas förtrogna och som dyker upp med jämna mellanrum i salongen och försöker sätta skräck
i barnen. Ett spännande musikdramaturgiskt grepp är att Lappgumman och Finngumman som finns i Andersens saga som renen Bä men som här förvandlats till en vit ren- utstyrd med jättehorn och samekläder.
Lite sameromantik dessutom ackompanjerat med härligt smittande barytontoner av lättsam karaktär. Rolig är Gerda och Kråkans ”renritt” till en musikalisk blanding av barock, symfonirock och tango.
Musiken är en lyckosam blandning av allt från barock till hårdrock, allt i tidens anda, där hårdrocken skapar energin medan särskilt barockoperan sätter sin prägel på de olika sångartisterna. Burleskt
lättsamt och med fina musikdramaturgiska uppslag utan att gå över i music hallgenren.

Södrottningen visas på Malmöoperan tom.den 8 januari

Ann Jonsson