Stanna upp och tänk efter

Köpenhamnsoperans uppsättning av Brechts och Weils politiskt laddade operasatir Mahagonny (Staden Mahagonnys uppgång och fall) är ett verkligt lyckokast. Inte minst därför att den så tydligt får oss att reflektera över vår egen verklighet, om hur det sociala systemet undertrycker individen på bekostnad av ett effektivt neoliberalt tänkande.
Mahagonny är en fristad för socialt utstötta som kämpar för att finna sitt idealsamhälle men misslyckas i slutändan därför att pengarna fattas! Pengar, sex, sprit är modellen de lever efter men allt går fel och de hamnar utanför systemets lagar. I slutscenen får vi se hur Begbick, Fatty, Moses och Jenny vandrar runt på scenen med rullator eller släpande runt med sjukhusens droppmaskiner. Ledaren Jimmy lyckades dö innan dess. En kille kom förbi och stoppade ned hans kropp i en sopkontainer.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på fristaden Christiania som låg bara några kvarter bort från Operan och som nu skövlats för att ge plats åt dyra bostäder. Den jättelika interiören av Operan lyses hela tiden upp under föreställningen för att vi i publiken skall känna hur vi är en del av detta orättvisa samhällsbygge.
Förgyllt, förskönat med all sköns pompa, bekostat av dem som lyckats roffa åt sig tillräckligt med pengar. Till och med de pampiga konstfärdiga ljuskronorna som pryder foyén bli en del av scendekoren. De hänger ned från taket och dinglar runt som onödiga element mitt i en alltmer absurd värld.
Scenbilden är avskalad så när som på röda förbudsmärken som dyker upp med jämna mellanrum. Sådana som vi blivit vana att se. Stop, adgang forbudt, privat område, danger keep out, tak fordi du viser hensyn, legende børn forbudt, stopp gränskontroll.
Lever vi i ett förbudssamhälle för att vi lättare skall kontrolleras? För att förflytta oss behövs evinnerliga id-kontroller som begränsar vår frihet att röra oss som vi vill.
Ett samhälle där alla måste vara likadana. Instängda i en mall. Till och med de lyckliga paren med sina likadana barnvagnar som de rullar runt på scenen med och ser ut som om de funnit sin egen lycka, utan att ta minsta notis om annat än sig själva och sina väl nedbäddade telningar. Alla söker vi lyckan, som sagt. Slutet är åtminstone detsamma för oss alla. Med eller utan rullator eller hasande runt med sjukhusens droppställningar, klädda i
pyjamansliknande uniformer. Somliga lyckas, som Jimmy, dö innan dess. Som en martyr för fristaden Mahagonny.
Ett stort antal flyktingar deltar som statister och fyller scenen och salongen hela tiden. Som en hotande massa som ingen tar notis om.
Alla lever i sin värld. Mahagonnygänget och vi de rika som har pengar att betala för att se allt det här. Tydligare kan budskapet inte vara. Var finns medmänskligheten?
Men Mahagonny är också något annat, tack och lov, ett fantastiskt sång-spel som berör oss på djupet. De lättillgängliga sångerna – inte minst den berömda Alhabama-sången ”Moon of Alabama” som också Bowie använt sig av har klistrat sig fast i minnet – utan också, den transparenta instrumentationen och den vitala rytmiken. Kanske är det just musiken som förenar oss, gör livet mer uthärdligt?
Malmöbor, det är värt att trotsa alla poliskontroller för att åka över Sundet och se och uppleva något som berör oss alla.

Mahagonny visas på Köpenhamnsoperan till och med 5.03.17

Ann Jonsson