Scenkonst för framtidens publik

Formsäkerheten är slående i Uppochned, en interaktiv dansföreställning för barn. Dalija Acin Thelander som tidigare väckt uppmärksamhet med den i världen turnerande Sensescapes, performance/installation för personer som är 6 till 18 månader gamla, gör det igen.
Nu: en svart kvadratisk golvyta ramas in av ett brett parti vitt golv. På det vita är det vilo- iakttagelse- och vänta-på-inbjudan-plats. På två sidor finns stora filmdukar uppspända där vi, de dansande, kan se oss själva filmade uppifrån i kornigt, färgflimrigt och spännande format. (Vänta nu, är det min fot som sticker fram?) De lite äldre barnen uppfattar filmandet och blir medagerande, de mindre är glada ändå över allt som försiggår. Musiken följer oss vart vi går: svirrande, rytmisk, rymdaktig – av Tian Rottveel. Hela konceptet har ytterligare en upphovsperson: Keren Levi.
Och det är en hel del som händer: försedda med varsitt vitt A4-ark har vi alla fri lejd till den svarta golvkvadraten, nerlagda ark bildar vita fyrkanter på filmdukarna, och snart förses vi med vita pappmuggar, vita papptallrikar och de tre dansarna har också vita koner och vita papprör. Här byggs! Och dras, och kravlas, krälas och fixas. Grafiska mönster uppstår på filmen. Lägger man ut en rad vita ark i båge på golvet, tar det ungefär två sekunder innan små fötter springer fram på denna oväntade gångstig, ungefär som kalkplattor i en trädgård.
Någon liten typ öppnar eget i ett hörn, duktiga flickor hjälper till att ”städa” och plocka tillbaka grejer i en stor kartong. Man gör som man vill! Uppochned är en spatial upplevelse, ett möte med kroppskonstnärer (som kan åla, rulla och stå på händer professionellt) och ett eget litet äventyr i welds arty bunker. Växelbruket mellan rum-kropp-bild gör varje liten vink till något att notera.
Nästa höst gör Dalija Acin Thelander en uppsättning för Unga på Operan – bebisar är framtidens publik. Det blir spännande att se. Mycket form, stor tydlighet, klar profil. Intressant!

Texten är tidigare publicerad i Expressen Scenbloggen 4 december.

Margareta Sörenson