Vem är hen?

Ett stycke in i Gender Fuck(er) förändras ljudbilden från musik till vad låter som en sliten grammonfonskiva och den hakat upp sig, det är samma stökiga raspande, om och om igen. Ett ljud som signalerar att någonting inte fungerar, månne symboliskt för innebörden i Gender Fuck(er), en performance om genus, gränsöverskridande, hemortsrätt.
På Dansstationens lilla scen Studion börjar det i mörker (som så ofta i dagens dans-och performance), efterhand tänds röda lysrör som indikerar nattklubb, det hörs rockmusik som Keren Rosenberg gestaltar, spelar luftgitarr och dansar till. Det är häftiga rörelsemönster i aggressiv manlig punkstil. Snart byter dansaren (från ”manligt” till ”kvinnligt”) kroppsspråk, sjunker ner på scengolvet samtidigt som musiken tystnar och en inspelning med en manlig uppläsare frågar sig: ”Why we need to know who we are–?” (Varför vi måste ta reda på vilka vi är) i dovt mörker.
Steg för steg närmar sig dansaren publiken, sätter sig framför oss och frågar: ”Do you like me now?” (Gillar ni mig nu?)
Med lätt sorgsen röst upprepar hon frågan, som en besvärjelse. En klassisk kvinnlig fråga, om att vara till lags, att duga i det traditionella manssamhället, kvinnlig sårbarhet i fysiska uttryck, med huvudet lite på sned, vilket kan tolkas som vädjande, klassiskt kvinnligt rollspel.
Hennes gestalt tycks ”injicerad” av manlighet i sin kvinnliga kropp med extra papper som kan likna ett manligt könsorgan på plats, samt med hjälp av tejp tillplattade bröst som gör kroppen manlig. Men det vet vi inte om förrän hon tar av sig tröjan, går fram till en man i publiken på första raden och uppmanar honom att dra av henne den åtsittande tejpen. Något förvånad klipper han upp det hårda fodralet, hon vecklar ut sig själv från ”injicerad manlighet” till att återta sin kvinnlighet, öppet. Kanske ett slags metaperspektiv, att en kvinnlig dansare kläs på en manlig identitet. Därefter får gestalten en kvinnlig injektion, som sedan skall transformeras? Keren Rosenberg växlar mellan små och utagerande rörelsemönster som pendlar mellan manligt och kvinnligt. Hon skapar med surrealistiskt bildspråk och en mångfacetterad performance om genus, identitet och makt.
Med håret över ansiktet som en egen ridå, i en målning av klassiske surrealisten Magritte om vad som kan finnas under ytan, bakom fasaden, är en av många bilder hon ger oss. Keren Rosenberg har en oerhörd precision i uttryck och mimik vilket ger stark närvaro. Hon sammanför två perspektiv, kvinnligt och manligt, i en kropp.
I slutet av föreställningen drar dansaren upp skådespelaren och transaktivisten Chris Schenlauer (före detta Torsten) på scenen. Hen gör ett slags epilog om transgender, nästan som i dialog med publiken.
En annorlunda, underfundig föreställning som till våren skall ut på internationell turné, till England, Nederländerna, Italien och Mexiko.

Ingela Brovik