Den digitala världens skapelser

Stora hashtag-skulpturer bärs in. Frigolit-likes gör tummen upp, gula smileys blir till ansiktsmasker. Ingen behöver ha tråkigt i den revy av dataspelens och it-världens ikonografi som Unga på Operan lockar mellanstadiepubliken med.
Det är en mycket påkostad show med nykomponerad musik, dans, animationer och film som sammantaget utgör verket #jag. Koreografin av Christina Tingskog får här tolkas som koreografi i ordets utvidgade mening, ungefär som regi eller koncept. I den långa listan över medverkande finns också en filosof, som i en kort text i programmet reflekterar över hur vi definierar ett ”jag” i relation till it-varat. Men bland allt vackert och fantasifullt jag ser i den knappt timslånga uppsättningen finns inga spår av en sådan reflektion. Däremot finns många och ofta vackra bilder från datavärlden som gestaltas med levande dansare.
På tunna men mörka, genomskinliga skärmar projiceras ett dataspels hinderslopp och där bakom dansar dansarna som om de var med i ett dataspel ”på riktigt”, en illustration av det digitala universum där många unga tillbringar många timmar. Koreografin för dansen är inte originell, men i fina kostymer. Fluroescerande geometriska dräkter förvandlar dansarna i en sekvens till figurer, likt Bauhausarkitekten Oscar Schlemmers Triadiska balett. Flickan som tar selfies på sig själv, får dem alla, vips, tryckta på en vid cape och kan likt en Louïe Fuller från förra sekelskiftet svepa sig narcissistiskt i sig själv.
Resursstarkt och yrkesskickligt blir #jag ett välpackat bildpaket, med inslag av edgy live musik. En stor kontrabas som med sin klang styr animationerna som växer runt väggarna är en rolig upplevelse.
Men den kinkiga frågan om den nutida människans möjligen flefaldiga jag får aldrig ta form. Allt möjligt händer framför publiken, men inget som utmanar dem eller den digitala världsbilden.

Texten är tidigare publicerad på www.expressen.se den 21 november

Margareta Sörenson