Överväldigande och befriande

Att få se Batsheva Dance Company är en överväldigande och befriande upplevelse. Så var också Dansens hus utsålt tre kvällar i sträck vid gästspelet i mitten av november. På programmet stod en instudering av Three från 2005. Det drygt en timme långa verket består av tre koreografier: Bellus, Humus och Secus, nu framförda av en ny generation dansare.
De tre koreografierna dansas på en naken scen. Lådliknande formationer fungerar som skärmar på kortsidorna. Dansarna har enkla jeans, linnen eller tröjor. Deras rörelser ger ett intryck av att komma inifrån dem själva, men de kan ändå genomföra knivskarpt tajmade och välkoordinerade ensembler och duetter. Förklaringen heter Gaga, Ohad Naharins rörelsespråk och den träningsmetod som kompaniet tillämpar.
Det inledande, skönt rytmiska verket Bellus dansas till Bachs Goldbergvariationer i Glenn Goulds tolkning och med hans hummande sång som bieffekt i högtalarna. Dansarna njuter uppenbart av att fördjupa sig i Bachs rytmer och klanger. När de avslutat en sekvens går de obesvärat av scenen, som om ingenting har hänt. Efter en stund kommer de tillbaka och fortsätter sitt sökande.
I mellanrummet mellan koreografierna lyfter en manlig dansare in en liten tjock-tv och i den visas en video med honom själv som berättar vad som ska ske härnäst. Det är komiskt men även klargörande.
I Humus dansar åtta kvinnor till nyskriven, lugn och ibland nästan ohörbar elektronisk musik av Ohad Fishof. Dansarna genomför sina perfekt koordinerade sekvenser i grupp fram till att de släpper allt och går till en annan del av scenen där de börjar på någonting nytt. Här förekommer böljande höftrörelser, tungor som sträcks ut och mjuka övergångar som hejdas tvärt med gracil snabbhet. Tystnaden bryts av dansarnas röster eller att de stampar i golvet.
Secus börjar med en brutal ljudeffekt. Alla 17 dansarna deltar. Det händer saker hela tiden i ett ständigt flöde. Två män har en sugande vacker duett bland annat till Beach Boys You’re Welcome. Mot slutet ställer sig dansarna på olika led. Sedan går de fram en och en och utför mer eller mindre provocerande fysiska aktioner. Några drar ner sina byxor och visar underlivet. Koreografin accelererar och blir brutal och våldsam. Jag tänker på situationen i Israel och undrar hur det kommer sig att stor konst kan skapas i länder fyllda av svåra konflikter.

Fotnot: I nyinstuderingen har musiken i koreografi nummer två, Humus, bytts ut och ersatts med musik av Ohad Fishof. Detta sedan kompositören och palestinavännen Brian Eno stoppat användningen av sin musik i verket eftersom han menar att staten Israel stöder Batshevas Europaturné genom sin ambassad. Enligt SvD är Brian Eno fel underrättad och hänvisar till initierade källor. Israels ambassad stöder inte Batshevas gästspel. Stödet kommer från Familjen Robert Wells stiftelse. Dessutom är Batshevas konstnärliga ledare Ohad Naharin känd för sitt engagemang för palestiniernas sak.

Karin Kämsby