Erotiken som en sällskapslek

Det är förvisso ett trumf för Malmöoperan att ha lyckats hämtat hit en av teaterlegenderna Peter Stein för sin uppsättning av Figaros bröllop. Han som på 70-talet lade grunden till Schaubuhneteatern i Berlin och satte upp en rad politiskt laddade verk.
Det är första gången han tar sig an denna operakomedi med sina psykologiska iakttagelser som står sig ganska väl ännu.
Som alltid hos Mozart är det kärleksförvecklingarna som trasslar till motsättningar i både klass och kön. Mozart och Da Ponte som här är librettisten, låter här en karusell av sexuella uppstudsigheter bli till en kritik av sitt eget dekadenta samhälle där aristokratin härskade – här lantadeln – omgärdade av de livegna. Människokroppen var en leksak för galanta förströelser i ett långsamt sammanstörtande samhälle som den franska revolutionen bara några år senare kullkastade.
Allt detta kommer fram i denna väl genomarbetade uppsättning där driftlösheten övergår i förlåtelse och där kvinnorna framträder inte bara som försonare utan lika mycket som uppfinningsrika intriganter. Lika mycket scen som orkesterdike spritter av liv. Scenerierna som varierar mellan det lilla intima rummet med en massa dörrar varifrån man kan tjuvlyssna och det stora som öppnar för intriganta festligheter. I sista akten förflyttar vi oss ut i en parkanläggning med välklippta labyrinter där man lätt kunde leka kurragömma.
Könsperspektivet är stereotyp med den eviga svartsjukan ständigt återkommande. I grunden handlar det om karlars opålitlighet och kvinnors lite inåtvända förtröstan på sig själva. Susanna, kammarjungfrun som låter sig förföras av greven, verkar ha riktigt kul tills hon i slutscenen bestämmer sig för att sluta leken
och låta greven och grevinnan åter finna varandra. Cherubino är en kvinnotjusare som flyger som en fjäril från den ena till den andra som Figaros berömda aria lyder ”Non più andrai, farfallone amoroso… ”(Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen). Cherubino är grevens page som är klädd i kvinnokläder. En spelevink som påminner om Shakespeares Puck i hans Midsommarnattsdröm.
Grevens långa svarta peruk hade lätt kunnat ersättas med en gul sådan för att få det hela att kännas mera aktuellt. I stället hade man valt att hålla sig till tidsenliga dräkter. Inga moderna kostymer med
det rätta snittet eller kvinnor i åtsittande kjolar och skor med spetsiga klackar. Heller inga utslitna jeans och gympaskor, som skulle passa förträffligt till Figaro. Lite saknade vi nog den aktuella
förankringen.
Stein som den erfarne teaterman han är använder texten för att ge mer substans och mening åt de olika recitativen vilket får människorna att kännas mer levande.Tack vare den avskalade scenbilden kom gestiken
och rörelsevokabulären att hamna i blickfånget vilket fick de invecklade relationerna att kännas mer lättförstådda. Inte minst den berömda dansscenen från bröllopet med greven och grevinnan tronande på
sina gyllene stolar medan folket dansade sina folklig danser hörde till denna uppsättnings verkliga hit.

Figaros bröllop visas på Malmöoperan till och med den 7 januari

Ann Jonsson