Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Kul kritik av drabbande familj

2016-11-15

Fakta:

Namn: Hela familjen (från 12 år)
Koreografi: Anna Vnuk
Plats: Kulturhuset Stadsteatern/ Skärholmen, Stockholm
» http://kulturhusetstadsteatern.se

Under Carolina Frändes konstnärliga ledning har Stockholms Stadsteaters scen i förorten Skärholmen blivit en av landets vassaste. Hon har ofta bjudit in koreografer att arbeta inom sina egna regiprojekt, men också låtit den unga publiken möta dans och dansteater på egna ben – som senast Charlotte Engelkes tolkning av Wagner för barn från fem år, Guldet. Carolina Frändes egen regi av Fablerna, de gamla vanliga från Aisopos, fick extra touche av Ossi Niskalas koreografi.
Anna Vnuk gör allt själv: regi-koreografi för dansteater om en familj i Hela familjen med två döttrar, tolv och tre år gamla. Det är en parodiskt vriden och roligt förstorad familjebild sedd ur tolvåriga Leyas perspektiv. Föräldrarna, spelade och dansade av Anna Vnuk och Per Öhagen är som klippta ur ett seriealbum av det fatal-ironisk-politiska slaget i Liv Strömquists anda. Mamma är mycket kort och färstark, pappa mycket lång och beige – enkel komik, men Anna Vnuk missar inte att använda ett så klassiskt knep som kroppshumor.
Leya vänder sig till högstadiepubliken, som – hoppas man – inte har fullt så galna föräldrar hemmavid. Leya får dras med vuxna som låtsas vara moderna veganer, men smygäter kött på balkongen, där rökfria pappan också smygröker på nätterna. Allt ses och förstås av lillasyster, ljuvligt dansad och spelad av Tarika Wahlberg i tyst samförstånd med storasyster, Maria Nohra, som egentligen bara vill få disponera sitt studiebidrag och ha ett eget bankomatkort.
Föräldrarna som lever ut sitt sexliv till allmän munterhet tror att detta första självständighetssteg betyder sexdebut, de missförstår och övertolkar Leya, som bara vill känna sig lite fri.
I Anna Vnuks bild av två vuxna som vill leva sina liv fullt ut krockar fördomar och verklighet i en komisk smäll. Överdrifterna är höga som hus, man skrattar som åt en fars, men så stillnar tempot för en oas av dansad insikt, som när lillasyster gör streetdans-inspirerade kommentarer till familjelivets knäppa ramverk, där den minsta alltid blir liksom över.
Inslagen av dans är inte så omfattande, desto mer dominant är rörelse och kroppsspråk. Den sitcom-liknande scenbilden med sin soffa, kökshörna och många dörrar tänjs till en hel civilisationskritik. Barnen blir konstant överkörda och inte hörda; skildrat så här blir det en skrattfest, samtidigt som man inser det sorgliga i att lyssnandets konst fått sig en knäck. En hel del upplysning om sex far genom luften, liksom av en galen händelse, vilket, tror jag, är helt rätt för en publik i en ålder där man gärna lyssnar till Leyas goda råd: om du har problem, prata inte med någon vuxen.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser