Rum av ljud och ljus

Ett ljudrum, ett ljusrum. En blå matta, bruna väggar och en bred skjutdörr i fonden som öppnar sig mot okända världar. I ljuset (Chrisander Brun) och ljudet (Hugo Therkelson) lyfter denna koreografi bäst av Ina Christel Johannessen.
Sju dansare, ett brödraskap, dansar i verket Come back to see us där man anar spår av improvisationer i det koreografiska materialet. Dansarna är skickliga, mycket olika och med varierade bakgrunder – någon är mer lyrisk, någon mer teknisk, någon mer teaterrelaterande. Det koreografiska språket är rikt på lyft, stora språng och armar som sträcks mot skyn, unisona partier förekommer bara undantagsvis. Varje dansare tycks gå i sin egen bana.
Ljuset som faller in genom skjutdörrens öppning leder tankarna till en hoppersk känsla av något utanför som är okänt, osäkert, oroande. Verket är en och en halv timme långt och består av många delar – några spretiga och oengagerande, andra samlade och intensiva.
De olika ljudrummen ger skilda associationer; inledningsvis till urbant liv med många bortvända ryggar, snabba passager utan nudd. Andra delar utspelar sig i ljud från hav och fågelvingsliknande brus – Luc Ferraris musik och ljudbyggen (där titeln ingår) är basen och fylls på med samplat annat material.
Det myckna bytandet av skjortor och på-och-av-tagandet av skor känns emellertid konstruerat. En sekvens med bländvita skjortor och solglasögon har en parodisk touch, men clown-skråpuks-maskerna – vad gör de där? Ina Christel Johannessen berättar inget och påstår inget; det får dansarnas kroppar och iakttagarens fantasi sköta tillsammans.
Men laddningen och kontakten mellan dansarna är så låg att det är svårt att låta tankarna flyga fritt utifrån det jag ser. Ljudet leder långt, men jag strandar i den blå mattans mjuka ludd.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 12 nov.

Margareta Sörenson