Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Kärlek som förlåter allt

2016-11-14

Fakta:

Namn: Giselle
Koreografi: Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe efter Jean Coralli och Jules Perrot
Musik: Adolphe Adam
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Det Kongelige Kapel,
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Giselle var den första balett som Nikolaj Hübbe satte upp efter att han hade blivit balettmästare 2008. En uppsättning där titelrollen var utformad för Silja Schandorff under hennes sista säsong som solodansare.
Nu har Silja Schandorff och Nikolaj Hübbe tillsammans gjort en helt ny iscensättning av
den stora romantiska baletten, där även Desmond Heeleys scenografi och kostymer från 1970-talet har ersatts av ny scenografi av Maja Ziska och den nya kostymören Mia Stensgaard. Den här gången kommer vi närmare inpå Giselles känslor än tidigare, bland annat genom scenografin
som är inspirerad av den romantiska konstnären Caspar David Friedrich och den nulevande amerikanska fotografen Sally Mann.
Mycket symboliskt avspeglar fondens landskap och de stora draperier som kan falla ner och stänga av scenrummet, utvecklingen av sinnestillstånden hos den känsliga och hjärtsjuka unga bondflickan.
I premiärlaget var det gjädjande att få uppleva de 23-åriga stjärndansarna Ida Praetorius och Andreas Kaas debutera i huvudrollerna som Giselle respektive kärestan Albrecht, som redan är förlovad med furstedottern Bathilde och spelar dubbelspel. De två unga dansarna, som båda har utvecklats i en rasande takt de senaste åren är i liksom i Romeo og Julie en perfekt match, och både tekniskt och dramatiskt forlöser de mycket imponerande de krävande partierna.
Hon sprudlar inledningsvis av livsglädje i starten och radierar skräck genom salongen när hon i den utsökt dansade vanvettesscenen bryter ihop efter att ha upptäckt Albrechts dubbelspel.
Han visar i sin tur äkta känslor både när det gäller Albrechts förälskelse och fölägenhet.
Otroligt vackert är Albrechts möte med den döda Giselle vid hennes grav i andra akten bland skogens wilier anförda av den stränga wiliedrottningen Myrtha, gestaltad av en kylig och säker Kizzy Matiakis. Även om det är tänkt att skapa ett klaustrofobiskt rum mellan liv och död, bliver de 18 wiliernas dans lite väl inklämd mellan de två bombastiska gravkapellen. I gengäld bliver det helt magiskt när ljuset i kapellen släcks och Giselle och Albrecht dansar ensamna, innan till slut landskapet öppnar sig och Giselles kärlek och förlåtelse gör att Albrecht bliver i stånd att möta livet på nytt.
Mia Stengaards lätta, tunna kostymer, både för Giselle och wilierna är mycket fina, i likhet med dansarna Caroline Baldwin och Jonathan Chmelensky är lätt och enkelt klädda när de dansar den femte bonde-pas de deux. Men det är lite för mycket av sockervadd över bondflickornas rosaförgade festklänningar till vinskörden, mens adelns jaktparti gör entré i flotta gröna nyanser i sina tidlösa kostymer.
Sebastian Haynes lyckas väl med att fylla rollen som den avundsjuke jägmästaren Hilarion, som avslöjar Albrechts dubbelspel, men i den här uppsättningen försöker man inte skuldbelägga någon för Giselles död, på samma sätt är det heller inte helt klart om Hilarion dukar under för de hämdgiriga wilierna.
Uppsättningen har dock en genomgående klar idé och dansens höga nivå hos såväl solodansare som solister och kår ger detta verk toppoäng.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser