Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Utmattningsrummet

2016-11-07

Fakta:

Namn: D’ARC
Regissör: Mirko Borscht
Filmare: Hannes Hesse
Musik: Carlo Størup
Ensemble: Sydhavn Teater och Teater Nordkraft
Plats: Dansehallerne, Carlsberg
» http://www.dansehallerne.dk

Uniformerade vakter stänger in oss i ett mindre, dunkelt, rökigt, bullrigt, dammigt och smutsigt rum. Avhuggna armar, ben och huviden ligger kringslängda överallt och även staplade på hyllor. Vattnet dryper, det flyter blod och lera. Visserligen handlar det om delar av dockor och teaterblod, men det är inget behagligt rum att vara i. Vi bär masker för näsa och mun så att vi fortfarande kan andas, men röken och dammet svider i ögonen. I detta klaustrofobiska rum ska vi vistas under tre timmar. Det är den tyska regissören Mirko Borscht som har skapat detta skräckkabinett, där publiken inte sitter ner, uten går runt och upplever aktörerna i olika scenerier.
Mirko Borscht uppehåller sig vid olika särskilt blodiga ställen i historien, ända från Hundraårskriget med Jeanne d’Arc och Gilles de Rais fram til Auschwitz, Kiev och Aleppo, för att på detta vis belyse vår europeiska situation, som det heter i programmet.
Jeanne d’Arc svingar sin röda fana, och massmördaren Gilles de Rais sitter i en glasbur. En svartklädd kvinna med svart ansiktsslöja vandrar rastlöst runt som en inkarnation av den eviga sorgen. Och en man täckt av lera kryper långsamt omkring likyt en butodansare. Precis som i japansk buto handlar detta om ödeläggelse, destruktion och död.
En installation, som publiken kan gå runt i och själv välja från vilken synvinkel man vill se den i är alltid spännande. Det är väldigt effektfullt när ett flyglarm börjar yla, ljuset blinkar och vakterna föser oss samman i några burar. Här kan man få en svag förnimmelse av vilken stress och ångest som krig innebär för en civilbefolkning. Men när vakterna dessutom står och säljer läsk och öl i rummet så blir man verkligen inte riktigt gripen av illusionen.
D’ARC är mer av taleteater än performance, för Mirko Borscht har skrivit massor av ord: monologer och dialoger som aktörerna ropar, skriker eller enformigt hasplar ur sig. Det talade ordet fyller till största delen förställningen och ändar med att bli till en larmande och förlamande ljudmassa, som man till slut fullständigt ignorerar. Precis som mediernas ständigt malande kvarn, där allting blir meningslöst.
Om publiken lärt sig mer om europeisk historia efter att ha sett D’ARC som varar i nästan tre timmar, det är frågan. Undertecknad blev varken upplyst eller upprörd, om provokation var det som åsyftades. Det ledde bara till utmattning. Mina röda ögon kom sig inte av gråt, utan av rök och damm.

Fler Recensioner

Annonser