Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

En magnifik ritual

2016-10-17

Fakta:

Namn: To see the world while the light lasts
Koreografi: Ben Wright
Musik: John Adams, Nigel Westlake
Ensemble: Skånes dansteater och Malmö Operakör och Malmö Operaorkester
Plats: MalmöOpera
» http://www.malmoopera.se

Med sitt första koreografiska verk för Skånes Dansteater, The Feeling of Going
gjorde Ben Wright stor succé år 2013, bilden av den kostymklädde manlige dansaren
som bokstavligen dansar uppför väggen etsade sig fast hos publiken.
Föreställningen som kallades för ”dansikal” (i analogi med musikal) hade ett livfullt samarbete mellan dans och musik av isländske kompositören Jonsi där Edda Magnason på scen med kraftfull sång satte sin prägel på föreställningen.
Liknande tät relation mellan koreografi och musik finns i Ben Wright nya verk för Skånes Dansteater, To See the World while the Light lasts, som haft urpremiär på Malmö Operas stora scen, lämplig för denna storslagna dansföreställning om livet och döden. I föreställningen ställs vi inför universums under, vår yttre och inre rymd.där liv innebär död, kärlek också förlust , solnedgångens bländande ljus snart innebär mörker.
Skånes Dansteaters sexton dansare ackompanjeras av Malmö Operaorkester från orkesterdiket samt stråkmusiker på scenens bortre del.
Det är storslagen musik, John Adams Shaker Loops i första akten av föreställningen där dansarna samlas kring en ljuskalender i ett möte av
andakt, minnesstund, för de som inte längre finns kvar i gruppen. Vardagligt, med enkla kläder och enkel scenografi. I täta gruppdynamiska utspel med ständigt nya formationer rör sig dansarna runt den cirkelformade ljuskronan i taket, som ett slags ceremoni, med några få utspel av solodans. Hela tiden i rörelse, massan som en aktör, uttrycker känslan av att vilja minnas, aldrig glömma. Tills i slutet döden själv står där, en bild av ett skelett som projiceras på en dansare, vacklande mellan en man och en kvinna. Lite som ett citat av Ingmar Bergman i filmen SDet sjunde inseglet där skådespelaren presenterar sig som Döden själv .
Koreografin erinrar om renässansmåleriets överflöd av dramatiskt ljus och dunkel, som ett flöde av färg och form, mjukt böljande.
I andra akten faller ett apokalyptiskt mörker över scenen till musik av den australiske kompositören Nigel Westlakes musikverk Missa Solis- Requiem for Eli som Westlake skrev efter att hans son blivit mördad. Den djupa sorg som genomsyrar musiken präglar andra aktens tema av förlust, saknad , det ofattbara att en älskad person är borta.
Högst upp på läktaren i Malmö operas teatersalong tar Malmö Operakör plats och fyller hela teatern med sin magnifika sång i samspel med dansarna på scen och Malmö Operaorkester i orkesterdiket, allt blir en enhet. Dansare i hudfärgade kostymer (som liknar alver) smälter nästan in i scenografin, andra dansare helt svartklädda försvinner då och då in i mörkret. De är skuggfigurer som omger de andra gestaltarna på scen, månne osynliga för dem. Vi i publiken kan ha svårt att se dem, men man kan känna deras kraft och energi från scenen. Scenografin har förändrats från första aktens lätt surrealistiska vardag till högtidligt sagolandskap med touch av Wagner. Speciellt slutet där rymden fylls av ett fyrverkeri av stjärnor, som skapar magnifikt glitter i himmel och på jord.
Den 14-åriga solisten Stina Klintman i,shorts, tröja, boots och röd keps är länken mellan scen & salong, kommunicerar med sin spröda imponerande sång och performance. Hon är en av de få soloartisterna i denna storartade dansföreställning med sin tonvikt på kollektiv dans, gemensamma uttryck, där dansarna tillsammans skapar intensiv närvaro i en mångfacetterad föreställning som gestaltar tidsandan, komplext och storslaget.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser