Gyllene kroppslig känslighet

På vernissagen av Bonniers konsthalls utställning Insomnia visar Wu Tsang tillsammans med boychild och cellisten Patrick Belaga performanceverket You Sad Legend. Verket tar sin utgångspunkt i berättelsen om Qui Jin och Wu Zhiying. Qui Jin var en kinesisk feministisk revolutionär och Wu Zhiying var en erkänd kalligrafist. Deras historia handlar om politisk kamp, om kvinnors rättigheter och om kärlekens längtan mellan två kvinnor. I You Sad Legend gestaltas Qui Jin av Wu Tsang genom rösten och Wu Zhiying av boychild genom kropp och rörelse.
Rösten ger Qui Jins poesi liv och kroppen möter texten genom sina rörelser och det skapas ett utbyte mellan språk och kroppsspråk.
På scenen som utgörs av en uppspänd liggande duk kan ses en människostor kalligrafipensel, och Tsang och boychild placerar ut små skålar med pigment och färg runt scenen. Det är boychild vi tittar på när hennes matt guldsminkade kropp rör sig över scenen och lyfter skålarna med pigment och färg. Genom pigmenten skapas ett spår av rörelsen över scenen och hon använder sin långa hästsvans för att dra ut färgen och vid ett tillfälle kommer Tsang upp på scenen och drar svarta streck med kalligrafi-penseln.
Verket kan ses som en resa genom årstiderna, vinden blåser, åskan mullrar och röken lägger sig över scenen. Det är också en resa genom en kärleksrelation mellan två personer. Boychilds kropp är täckt med matt guldsmink och hon rör sig i en koreografi som ger associationer till tempeldans och buthons arbete med ansiktet som en mask. Rörelserna är krampaktiga och under verkets gång täcker boychild mer och mer av sin kropp med glänsande guldfärg. Jag får en sorts ‘se mig men se mig inte’-upplevelse i kombinationen guldets avvisande yta som tillsammans med de blåaktiga linserna för tankarna till en dödsmask. Mot slutet av verket stagnerar rörelserna i sitt stilistiska grepp och jag upplever att de fastnar i en slags pose.
Wu Tsang arbetar med kropp och tillhörighet i sin konst, och verken är ett sätt att skapa processer och tänka igenom saker. Både Tsang och boychild har transgender-identitet och de har även blandade kulturella bakgrunder som kinesisk-amerikan och filipinsk-amerikan. Det finns en erfarenhet av fysisk och geografisk trans-existens och en kroppslig känslighet hos de båda som de förmedlar i verket.

Malin Ståhl