Ute i det vilda

En svindlare förklädd till präst, en drucken börsspekulant, två förklädda till kineser, en fallen änka, en pekineser, lyckojägare, tjejgalna sjömän, lättfotade damer och en fripassagerare är bara några av i Cole Porters musikal Anything Goes. Det brokiga persongallerit, som samlats ombord på en lyxkryssare utgör ett mikrokosmos. Turen går från New York i den nya och moderna världen till London i den gamla.
Anything Goes (1934) är en absurd fars, en glad och underhållande förväxlingskomedi, enligt den version vi känner till från 1930-talets Hollywood-film. Det hektiska 20-talet med börskraschen på Wall Street i 1929 har avlösts av en tid med deppression, där man behöver underhållande verklighetsflykt. Men när är inte lite eskapism trevligt och befriande? Det är den självklart också i vår tid och Det Ny Teater levererar den varan med en sprudlande version av musikalklassikern.
Handlingen är helt hopplöst galen att referera, men den är också helt underordnad, det är showen med sång, musik och dans, som det handlar om. Men där döljer sig trots allt både allvar och satir bakom de otalliga förklädnaderna och den galna komiken.
Musikalen uruppfördes på Broadway året efter att spritförbudet i USA hade upphävts. Nu var det plötsligen fritt val på alla barers hyllor. Flaskorna skulle tömmas och de blir det till den grad av en börsspekulant, som vid ett tillfälle råkar bli miljadär mitt i sina alkoholrus. Med sådana absurda lägen på börsen är det inte så underliga om världsekonomin går vind för våg.
Man driver också med kändisdyrkan. Medan fattiga och okända fripassagerare låses in i skeppets maskinrum som farliga förbrytare, hyllas de berömda och beryktade gangstrarna av kaptenen. I vilken riktning styr skeppet, det vill säga samhället , när den som står vid rodret sätter en sådan kurs?
Den lallande glada, amoralske och smådumma kaptenen spelad av Michael Lindvad leder tankerna till Donald Trump och hans populism. Här tänker ingen på morgondagen, det är bara nuet, festen, de luftiga ideerna och de lätta pengarna som gäller.
Men det skojas också om de motsatta strömningarna. Dåtidens moraliska väktare Oxford Group och den spirande Moral Re-Armament (Moralisk upprustning) får sig rejäla påhopp i en fängslande entré med gospel och dans. Den vågade sången Blow, Gabriel, Blow handlar mera om sex än ärkeängeln Gabriel, och den visar, att 30-talet absolut inte var sippt, utan ganska frivolt och dekadant. Bort med den gamla danska Blæs, Gabriel, Blæs som inte har samma käcka ton, och dansen är häftig och svettig, och man får rentav lust till att vara en del av denna orgiastiska tillbedjan av eros. Cabaretsångerskan Reno Sweeneys utlevande stil spelas uttrycksfullt av Cathrine Rommedahl, som är den som framför den sexiga gospeln och hon backas upp av ett pärlband av duktiga dansare, många med svensk bakgrund.
Det är också sexig dans när masslukerskan Erma Latour stiger ner i räddningsbåten med en flock sjömän. Rikke Hvidbjerg är fullständigt eminent som den lättfotade blondinen, som sjunger Skatter, pas på (Buddie Beware). Sjömännen aktar sig inte alls på, de låter sig gärna lockas och allt slutar med gungande höfter och ett vilt gäng stojande matroser kring en en dam med yppigt böljande barm i minimal klänning. Det är töntigt men kul.
Även Preben Kristensen och Carsten Svendsen bidrar till de löjliga skämt som levereras av respektive gangstrar med maskingevär i fiollådan och aristokratiska engelsmän, som lever ut sina fantasier om att bli zigenare.
Äntligen kommer man så fram till det överdådiga titelnumret Anything Goes, när fötterna går som trompinnar. Silas Holst står i främsta ledet i detta fartfyllda och charmerande steppnummer. Han sjunger och dansar fint i rollen som lyckojägaren Billy Crocker, på jakt efter den amerikanska drömmen. Bill Deamers koreografi är festlig och medryckande, så det gör inget alls att musiken kan verka lite bedagad.
Scenografin är imponerande flott och arrangerad på en vridscen. Plötsligt är vi på övre däck och lika snart igen nere i de luxuösa hytterna eller så är vi maskinrummet. Scenograf Paul Farnsworth arbetar i blå och vit färgskala garnerat med lite guld och skapar därmed illusionen av en första klassens lyxkryssare. Precis som det övriga Anything goes är scenografin en otroligt festlig. 

Gå ombord på Det ny Teater. Det behövs inga flyvästar, för här är det Hollywood som gäller, och det blir garanterad happy-end med massbröllop.

Fakta

Det Ny Teater

Musik og sangtekster: Cole Porter

Koreografi: Bill Deamer

Scenografi: Paul Farnsworth

Lysdesign Jason Taylor

Oversættelse af dialog og sangtekster: Karen Hoffmann og Jesper Malmose

Torben Kastrup