Tragikomiskt kring kärlekslåtar

Utgångspunkten i Field är de hundra bästa kärlekslåtarna under 1900-talet, som presenteras av dansaren Carl Staaf i jeans och t-shirt, en lista som tycks vara en mix av fakta och fiktion (varav några svenska titlar).
Ur mörkret träder sedan de tre dansarna Carl Staaf, Kiyan Khoshoe och Katerina Dietzova ut på scenen och rör sig runt i täta formationer, de tre som blir till en enda kropp i ständig förändring, liksom flätar ihop sina kroppar ut och in, hit och dit, till olika kärlekslåtar, där dansarna gestaltar och problematiserar låtarna.
Field är ett dynamiskt verk av schweiziske koreografen Tabea Martin vars arbete ofta fokuserar på mänskliga beteenden och kreativa processer med utgångspunkt i sociologiska frågor.
Trion uttrycker kärlekens desperation, söker närhet, identitet, från början i full klädsel, efter ett tag enbart i vita underkläder och barfota, utsatta, sårbara, i tät symbios.
Det är en intensiv föreställning där dansarna oavbrutet har fysisk konfrontation med varandra, bär varandra, kramas, pussas, slåss och bråkar i sin förtvivlan inför kärlekens krav och mysterium. Alltid rivaler om att ta plats med den de (kanske) är förälskad i, i konfrontation med den andre/ sig själv. Ett existentiellt drama med humor och tvära kast mellan lek och allvar, mellan det mjuka och det brutala, tragikomiskt. En rastlös jakt på tvåsamhet och förälskelsens frälsning, där dansarna klamrar sig fast vid varandra för att behålla drömmen om kärlek, tills det inte går längre. En föreställning om kärlek som till slut blir sin egen diametrala motsats.

Ingela Brovik