Juli Reinartz utmanar publiken

När föreställningen börjar får vi komma in på scenen till våra platser på ena långsidan medan Juli Reinartz dansar svävande, svingande sina armar runt på golvet framför oss. Det är som att hon svävar och hennes armar är vingar hon rör fram och tillbaka. Musiken är sparsam men ökar i intensitet och hon börjar röra på höfterna. Det ser nästan ut som att hon vill flyga iväg. Utmana tyngdkraften och ge sig av uppåt i luften. Hon går fram till en hoppmatta och börjar hoppa. Föreställningen heter You said you’d give to me – soon as you were free. Det förtydligar bara intrycket jag fått av att hon vill trotsa tyngdlagen. Hon hoppar en lång stund. Nästan för länge för att man ska kunna hålla kvar koncentrationen på vad hon gör. Men det är modigt att utmana publiken på det sättet, att hålla dess koncentration en så lång stund på ett och samma moment. Hon lägger sig ner och snurrar runt på mage, tyngdlagen är nu som starkast. Hon reser sig upp och faller ner och reser sig åter och faller ner i takt till musiken som kommer som stötar. Sedan tar hon av sig sin T-shirt och gör magrörelser till musik, magen är målad med färg. Efter det tar hon upp två sprayflaskor med vatten och sprayar sig i munnen i håret och på magen. Hon går fram till publiken och frågar om någon vill ha en dusch av vatten i munnen och börjar prata med publiken. Det finns små lappar under några av stolarna som publiken sitter på med frågor till Juli som hon svarar på och när hon gjort det går hon ut på scenen igen och mimar till en låt. Återigen tar det lite för lång tid och hon provocerar publikens tålamod. Sen går hon fram till en spegel som står i ena hörnet och gör rörelser med ena halvan av kroppen synlig i spegeln och den andra dold i olika konstellationer. Det blir ibland som två personer som visar sig. Hon kryper fram till ena hörnet av scenen och föreställningen tar slut. Hon håller sig kvar för länge vid de olika faserna föreställningen så det nästan kan bli tråkigt att se på för det händer inget nytt. Man väntar på att något ska komma som inte kommer. Hon dansar väldigt enkelt nästan bara dans som besår av lätta små hopp vilket blir tråkigt att se på i längden. Föreställningen kan ses som om man hade en kamera. Man zoomar in och ut, registrerar kroppen. Detaljer på kroppen, mikroskopiskt nära och längre ifrån. Det kan vara som en kärlekssorg. Det finns där nära sedan längre ifrån och så nära igen.
Juli kanske tar mer plats än vad som är normalt när hon är i sina moment i långa stunder. Och utmanar könsrollen när hon rör höfterna och nästan juckar med dem.

Jonas Lindman