Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Nötknäpparen i alla tider

2016-09-20

Nu repeteras Nötknäpparen runtom i världen, och i Stockholm är för tillfället två Nötknäppare aktuella, den ena av dem i Fredrik ”Benke” Rydmans Streetdansinspirerade koreografi som just nu dansas på Dansens Hus i Stockholm. Margareta Sörenson har sett den.

Redan den 18 december 1892, när Nötknäpparen uruppfördes på Marinskijteatern i St Petersburg, var den vad vi skulle kunna kalla en show. Till skillnad från de andra klassikerna av balettmästaren Petipa och kompositören Tjajkovskij var Nötknäpparen inte en folksaga med den genrens djupare symbolik kring människans psyke och hennes livsvillkor. Nötknäpparen bygger på E T A Hoffmans berättelse från 1816, en konstsaga med en litteraturvetenskaplig term, en välkonstruerad story där julnattens magi blir en drömlik fantasi om hur gott och ont strider mot varandra, nämligen råttorna mot tennsoldaterna.
Visserligen finns också flickan Claras framtidsdröm om en framtida utvald, en prins, men framförallt var verket som en brokig leksakslåda, en konfektask med julkarameller i vackra färger. Det var det sista verk Tjajkovskij skrev för balett. Beställningen från Marinskijteatern hade legat länge hos honom, och han hade skjutit på uppdraget. På en turnéresa genom Europa på väg till USA fick han tag i en rysk tidning och fick där nyheten om sin systers död. Hon hade stått honom nära också som vuxen, och plötsligt rann minnena upp från barndomens jular och blev till en ram för Hoffmans saga, för övrigt i en bearbetning av Alexandre Dumas.
Musiken är full av ”hits”, härliga örhängen som sinsemellan är starkt varierade – som den exotiserande arabiska dansen, marscher, vals, rysk folkton och dans för balettskolans barn, som fick dansa möss och råttor. Olika instrument i orkestern får briljera lika väl som dansen kunde excellera i olika stilar – ett underhållande stycke i juletid för jullovslediga familjer som hade råd att gå på operan. Nötknäpparen var också en tidig allåldersföreställning, kanske inte för de allra minsta, och den har hållit ställningarna som en slags den klassiska balettens introduktion för barn än idag.
Men någon succé blev det inte 1892, det är först kring mitten av 1900-talet som Nötknäpparen blev en riktig smällkaramell för operahusen att fyra av till jul. Renässansen berodde på det genomslag verket fick i USA där den ryskfödde George Balanchine, som lanserade ”riktig” klassisk balett i landet, satte upp Nötknäpparen 1954 på New York City Center, men ska sanningen fram dansades den tio år tidigare också, i San Francisco. Förmodligen fanns den i bagaget till Disneys film Fantasia (1940) där de rundmagade flodhästarnas dans till Blommornas vals är en underbart ironisk men kärleksfull kommentar till den klassiska baletten.
Balanchine hade själv varit ett litet balettbarn som fått dansa mus- och tennsoldatsroller i St Petersburg innan han som ung dansare kom till Frankrike. Nötknäpparen i Balanchines tappning brukar få etiketten ”efter Petipa-Ivanov”, det vill säga den följer huvudlinjerna i originalkoreografin men gör – underhållande – utvikningar. Efter Balanchine var det fritt fram för variationsrika tolkningar, och de är många. Rudolf Nurejev, själv också ett litet mus-och-soldat-barn från balettskolan i St Petersburg, gjorde en version för Parisoperan, John Neumeier, Peter Shaufuss och Matthew Bourne har alla gjort sin Nötknäppar-tolkning med olika vinklar. I Sverige har Pär Isbergs koreografi till Erik Näslunds libretto i Elsa-Beskow-skrud blivit en älskad långkörare.

Så Fredrik ”Benke” Rydman är i gott sällskapn, när han nu går vidare efter sin hardcore-tolkning av Svansjön går vidare. Och en show blir det. Mycket av nummer-karaktären finns i originalet, men här ännu mer. Berättelsen är denna gång mindre jul-relaterad, även om dansande gåvor dras fram ur en säck. Flickan Clara skiljs från sina fattiga föräldrar och riskerar att utsättas för påtvingad organdonation. Globalisering, fattigdom, migration och exploatering av de mest utsatta har integrerats i den rapsodiska berättelsen och dansen är mång-stilad. Spåren av street från Bounce-tiden finns där, men en eklektisk showdans dominerar och publiken snuvas inte på en dos klassiskt, gestaltat som en dröm om det perfekta med en final i tutu.
En ironisk distans till kulturarvet är något av en huvudroll, som bärs av Jörgen Thorsson, ”publikvärd” som tar steget över rampen, avbryter och kommenterar. Inledningsvis obekvämt, man skruvar på sig, men så småningom växer hans motsträviga konferencieruppdrag till en grundritning för konceptet, och han har publiken i sin hand. Thorssons gängliga lekamen och anti-perfekta framtoning blir en motvikt till det vackert drömlika i berättelsen. Musiken är en salig blandning av Tjajkovskij och nyskrivet eller annat samtida. Elva mångkunniga dansare glider i och ur stilar, även om ett break-ess som Bruce Almighty är bäst på just det. En del ”nummer” drar åt nycirkushållet som klättrandet i en tygvägg där trappsteg skapas av dolda kroppar och händer bakom tyget.
Föreställningen är en timme och fyrtio minuter utan paus och det går undan med raska tag i handlingen. Organopererande läkare, tiggare och en spirande kärlekshistoria – allt ska rymmas. Original-Nötknäpparens idé om en hel solfjäder av dansstilar och nationella/regionala kulturer finns kvar som en skugga i kulissen, ett beprövat sätt att variera en koreografi.
Men när ska man sluta gestalta ”kineser” på en scen som stereotyper i sidenpyjamas, risodlarhatt och lång fläta på ryggen? Äntligen finns en diskussion om kulturella klichéer, och ett liknande sätt att iscensätta en ”afrikan” eller ”indian” skulle, med rätta, väcka en proteststorm. Men den faktiskt rasistiska stereotypen ”kines” passerar. Det är genant, smaklöst och ur tiden.
Rydmans Nötknäppare är kul, fartfylld men också lättviktig trots sina integrerade tunga ämnen. Det är en underhållande show, 120 år efter ett underhållande original.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter

Annonser