Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 29 oktober 2020

En kolsvart Svansjö

2016-09-18

Fakta:

Namn: Den Kongelige Ballet
Koreografi: Silja Schandorf och Nikolaj Hübbe efter Marius Petipa och Lev Ivanov
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Det Kongelige Kapel,
Plats: Operaen, Köpenhamn
» http://www.opraen.dk

Klassiska sagor med arketypiska teman är alltid spännande och intressanta att få uppleva på en dansscen. Men när det handlar om baletternas balett Svanesøen (Svansjön), som den återkommande balettpubliken har upplevt många gånger med många olika kompanier, är det befriande med en uppdatering och en ny avslutning på historian. Marius Petipa och Lev Ivanovs odödliga verk från slutet av 1800-talet finns i olika versioner oftast med en olycklig avslutning, där prinsen detroniseras av skurken Rothbart, eller en lyckligt, där prinsen segrar över sin motståndare och sluttligen får svanprinsessan.
Silja Schandorf och Nikolaj Hübbe har i sin uppdatering av baletten hittat på en ny och annorlunda avslutnbing av av den gamla historian som gör den modern och mycket angelägen. En avslutning som varken är lycklig eller riktigt olycklig, men tämligen dyster och kolsvart som den djupaste sjö.
Både det goda och det onda är närvarande från allra första början på slottet. Här dansar den glade hovnarren tillsammans med den konspiratoriske Rothbart. De kompletterar varandra som yin och yang och representerar de ljusa och mörka sidorna av Prins Siegfrieds karaktär. Alban Lendorf dansar prinsen med denna dualism i sitt sinne. Ingen kan ana att Alban Lendorf har varit borta från scenen under en lång tid på grund av en skada. Han fullkomligt flyger över scenen och hans piruetter är som tornados. Han är tillbage i toppform.. Liam Redhead dansar den välspelade narren, som tiillsammans med balettbarnen skapar en sprudlande fest på slottet. Sebastian Haynes, som precis före repremiären på Svanesøen utnämndes till solist, dansar den demoniske Rothbart. Hans välgestaltade tolkning av den ohygglige Rothbart visar verkligen att utnämningen är mera än välförtjänt.
I slottets skrymslen och vrår viskas och tiskas det ibland dem som tillhör Rothbarts svartklädda gäng, de har något skumt på gång. De lägger sig an den oskyldige och naive Prins Siegfried och tar honom i besittning och tvingar honom på knä. Det handlar inte om någon oskyldig ritual som symboliserar Prins Siegfrieds övergång till vuxenlivet, men snarare en introduktion till den svarta skolan. Här cementeras kampen mellan det goda och det onda, och här börjar också Prins Siegfrieds deroute.
Rothbart är mannen som överräcker armborsten till Prins Siegfried och visar honom vägen till skogssjön. Här dansar J’aime Crandall svanprinsessan Odette, som Prins Siegfried blir så kär i, att han inte bjukar sitt vapen mot henne, men ändå kommer han att svika löftet till henne vid den stora slottsbalen. Odette förlåter sin trolösa tillbedjare, som har blivit grundlurad av Rothbarts förljugna dotter Odile. Så långt är allting så gott som det brukar vara i Svanesøen, men det sker aldrig någon kamp om liv och död mellan Prins Siegfried och Rothbart. Prins Siegfried ger upp kampen och resignerar. Han tar den svarta kappan och lägger den över sina skuldror och tar emot Odiles hand. Han har blivit en del av klicken runt Rothbart. Om han ska överleva, få vara prins och ha makt och status, så kostar det. Och han betalar med sin godhet och oskyldighet. Ondskan och mörkret segrar med hjälp av girigheten.
Det är en svart och tröstlös avslutning. Det är inte bara det onda som vinner över det goda, men det goda förvandlas även till ondska. Finns det överhuvudtaget något hopp? Avslutningen är dramatisk för den säger något om hur våra moderna tider är inrättade och hur makten är fördelad. Det är ett nästan genialt sätt att göra den gamla sagan nutida, angelägen och samhällskritisk.
Till detta dystra drama har Mia Stensgaards skapat riktigt överdådiga kostymer, som är en fabulerande parafras över renässansens mode. Kostymerna pryds av många fjädrar, som både understryker svan-temat och syftar på balansen mellan det djuriska och det mänskliga.
Den finska ljuskonstnärer Mikki Kunttu har skapat en futuristisk scenografi av ljus och arkitektoniska moduler, som utgör en abstraktion av svanvingar, och som alluderer på allt från skogar till slottt. Når Mikki Kunttus skulpturella moduler rör sig, blir publiken i det närmaste indragen i scenografin, på ett sätt som påminner om Fritz Langs dystopiska film Metrópolis (1927) i 3D-versionen. Mikki Kunttus dramatiska och effektfulla ljussætning leder också tankarna till ränessansmästarnas guddomliga ljus i deras religiösa måleri. Detta överjordiska och sagoaktiga ljus sveps vackert kring dansarna och passar utmärkt väl till Pjotr Tjajkovskijs storvulna och härligt svulstiga musik.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser