Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Romeo och Julia med extra allt

2016-09-16

Fakta:

Namn: Romeo och Julia
Koreografi: Horečná
Regissör: William Shakespeare
Musik: Sergeij Prokofjev
Plats: Finlands Nationalopera, Helsingfors

Finlands nationalbalett öppnar denna höstsäsong med en urpremiär: en ny version av Romeo och Julia. Denna slitstarka, romantiska men ack så tragiska berättelse om två älskande ungdomar som inte får knyta hymens band för att de kommer från två rivaliserande familjer har tolkats på många sätt, också i dansad form. Denna gång går en del av berättelsens magi förlorad men hettan är kännbar när det unga kärleksparet står i fokus.
William Shakespeares pjäs har ett tema som är lika giltigt idag som det var när den skrevs för mer än 400 år sedan. Den kanske inte är kristallklar i alla delar men grundpremissen är det. Koreografen Natália Horečná vill förvisso berätta om kärlek men också om mycket annat. I programbladet uttrycker hon det bland annat så här: ”Hur väljer vi att leva våra liv? Vad ska vi göra med alla negativa tankar som dominerar och förstör dem? Hur har det blivit så att vi tar allting för givet i dag? Vart har kärleken försvunnit?”
Känslorna vibrerar i Shakespeares skådespel om kärlek med förhinder. Som vi alla vet blir lyckan för Romeo och Julia alltför kortvarig och självklart kan vi fråga oss varför kärleken ska stoppas till vilket pris som helst när den inte passar in i rådande värderingar. Men kanhända det blir väl många sidospår på den stora scen där Finlands nationalbalett dansar fram skådespelet. Efter första akten försöker jag sortera intrycken och förstå vad alla de där människorna runt omkring Romeo och Julia har för funktioner i historien. Vissa är självklara och välkända, som Fader Lorenzo, munken som viger det unga paret i hemlighet och som förser Julia med den dryck som ska få henne att sova i ”fyra och tjugo timmar”, ungdomarnas föräldrar, Romeos vän, vapendragare på familjen Montagues sida, ädlingar och väninnor på familjen Capulets sida, den av Julias familj utvalde Paris och så Prinsen av Verona. Men här finns också andar och stadsbor och Dödens svarta fåglar – inalles 44 dansare. Så gott som hälften av nationalbalettens hela ensemble har Natália Horečná fått till sitt förfogande. Det är inte utan att jag misstänker att en del av problemet med uppsättningen hänger samman med storleken på ensemblen på scen.
Orkestern finns på plats, förstås, och under ledning av Pietro Rizzo spelar de med den äran Sergej Prokofjevs välbekanta musik, något omstuvad och ibland med en kraft som helt dränker de repliker som exempelvis Prinsen av Verona fått på sin lott: ” Romeo och Julia! Lika långt från varandra som igår!! Hat! Krig! Ego! Hat! Krig! Ego! Finns i våra liv än i denna dag! Alla får sitt straff! Alla får sitt straff!” Citatet är hämtat ur koreografens programförklaring – jag betvivlar starkt att någon enda i den välbesatta stora salongen kunde höra alla dessa ord. Varken ohörbara repliker eller gigantiska plakattexter som ibland bärs omkring på scenen tillför några större kvaliteter.
Det finns absolut mycket som är vackert och njutbart också i denna Romeo och Julia, särskilt när just det unga paret, Ilja Bolotov och Linda Haakana, dansar fram sin kärlek, med nerv och skör hetta. Nationalbalettens dansare gör också fina insatser. Koreografin är dock inte på något sätt originell, den bär på ekon från de många koreografer som Natália Horečná arbetat med under sin karriär. Kanske är det främst John Neumeier – hon dansade i hans kompani i sju år – som jag ser i just det här verket.
På Youtube hittar jag annat skapat av Horečná, verk i mindre format och utan någon världsberömd berättelse att förhålla sig till. De små glimtar som erbjuds i videoinspelningarna ger mersmak. Det finns säkert skäl att hylla denna koreograf som ursprungligen kommer från Bratislava i nuvarande Slovakien men som sedan länge verkat på många andra håll i Europa. Hon har också fått ett par fina europeiska priser för sin danskonst. Det är ändå modigt av Finlands nationalbalett att satsa så stort på en så pass okänd koreograf. Men att presentera Natália Horečná som nu sker, att kalla henne ”a superstar of contemporary dance”, alltså ”en samtidsdansens superstjärna”, är att ta i. Det kan rent av vara kontraproduktivt: finns det något svårare att leva upp till än mycket högt ställda förväntningar?

Nancy Westman

Fler Recensioner

Annonser