Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Självbiografiskt om flykingskap

2016-09-12

Fakta:

Namn: The Doctor
Författare: Koncept och text: Khamlane Halsackda
Regissör: Maria Herranz
Musik: Originalmusik och ljusdesign: Silas Bieri
Ensemble: Khamlane Halsackda och Rumiko Otsuka
Plats: Urpremiär 8/9 2016 på Dansstationen Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Hon (Rumiko Otsuka) står med ryggen vänd bort från publiken och slår rytmiskt ett stort tygstycke
i golvet, om och om igen. Han (Khamlane Halsackda) sitter stilla på en låda med hjul, en slags vagn och
tittar på¨hennes förehavande, också han med ryggen mot publiken.
En telefon på piedestal ringer en klassisk gäll signal som skräller över den mörka scenen – ingen svarar.
Så börjar Khamlane Halsackda sin The Doctor, hans första självbiografiska dans-och performanceföreställning
där han söker efter minnesbilder av sin familjs flykt från Laos under kommunistregimen efter Vietnamkriget.
Han var 3 år gammal när hans föräldrar tog honom med över Mekongfloden, hamnade i flyktingläger i Thailand, mellan hopp och förtvivlan.
Khamlane Halsackda växlar mellan monolog och dialog med Rumiko Otsuka på engelska med uttrycksfull röst i sin fragmentariska berättelse, i början med fingrarna utspridda, som i skräck för att värja sig, som ett barn i tungt mörker fyllt av hemska minnesbilder.
Men efter en stund faller mörkret, ett kraftfullt ljussken tar plats – familjen är räddad, har kommit fram till England där London skall bli deras nya hemstad. Dock är Khamlane fortfarande rädd för sina barndomsminnen och för sin stränge far, som inte tycks acceptera sin son för den han är.
The Doctor är en intensiv minimalistisk föreställning där ordet tar plats på scen på ett sätt man inte tidigare upplevt i en föreställning av och med Khamlane Halsackda. Han använder sin röst som en del av föreställningens ljuddesign tillsammans med Silas Bieris collage. Det består av musik från Laos, ljud och pop som vävs in berättelsen som är motorn i The Doctor. I Maria Herranz komprimerade regi rör Halsackda sig mjukt, sökande runt scenen på jakt efter den tid som flytt medan Otsuka med elegant precision förflyttar känslor och konkreta saker och ting mellan olika positioner i tid och rum.
När telefonen ringer för andra gången svarar han och berättar för oss i publiken att det är hans mor som talar om att hans far är död och skall begravas.
Därefter dansar de lekfullt runt med lådan på hjul, tycks skapa motbilder bort från sorg och hemska minnen. Det är snabba kast mellan duetter och solo. Hon knäfaller inför ett träd i ljusdunkel, han lyfter upp henne som ett barn samtidigt som han säger ”my childhood is getting cracy”. Och ställer sen den ultimata frågan till sin far:”Do you love me?” Det blir inget svar.
Slutligen en monolog med ballong över huvudet, riktad till modern med den återkommande frasen ”I´m sorry”, där dekonstruktionen kan ge associationer till tyske Heiner Müllers Hamletmaskinen. Men även om alla hemligheter är dolda, enligt Halsackda, finns det också gåtor som publiken får med sig från denna dynamiska och personliga föreställning, i dess undersökning av identitet, hur den upplevs och vad den betyder för oss.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser