Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Spännande annorlunda dimensioner i S.A.D.

2016-09-11

Fakta:

Namn: S.A.D.
Musik: Brita BjörsProduktion: Shake it Collaborations och Nordberg Movement
Ensemble: Shake it Collaborations Tove Sahlin i samarbete med Winnie Ho, Joy Mariama Smith och Hana van der Kolk
Plats: TUR-teatern i Kärrtorp, söder om Stockholm
» http://turteatern.se/forestallningar/s-a-d-gastspel/

S.A.D. (även Selves Allow Differentiaition, Search Another Dimension, Suck and Destroy, Suck and Destroy, Soupd and Destroy, Scary Animals Dying) är (en) titel(n) på ett verk av Tove Sahlin i samarbete med Winnie Ho, Joy Mariama Smith och Hana van der Kolk som kretsar kring ”den möjliga transformationen när vi möter sorg”. Så står det i alla fall i informationen, och så går det att uppleva verket. Delar av föreställningen relaterar tydligt till sorg, till exempel när den entusiastiska, kraftfullt energiska och starka gruppen performers mimar till en pojkbandslåt om krossade hjärtan. För mig framstår föreställningen främst som en protest mot att glida med i normer både vad gäller arbetsmetoder, innehåll, dramaturgi, genus och format. Den framstår också som en relevant manifestation av queer och inspirerande representationer av kvinnlighet då agerande och framtoning är rätt anarkistisk och härligt bred. Shalin, Ho, Maiama Smith och van der Kolk levererar alltifrån snyftningar, via spagater, till vrålsjungande, ”mansplaining”, omhändertagande, intim dans med stor sten och brottning. Det skulle vara härligt att kunna ta för självklart och inte behöva beskriva det faktum att personerna på scenen inte känns begränsade av könsstereotyper, eller samtliga personer på scenen inte är vita. Men i skrivande stund känns det som att det fortfarande måste hyllas.
Platsen för föreställningens händelse är Teatern Utan Reaktionärer (TUR) och i skenet av kvällens föreställning fylls jag av tacksamhet över att teatern levererar just det, men också av idén att det skulle kännas mer rätt ifall alla teatrar som inte liksom TUR satsar på en subversiv scenkonst kallades Teater … med reaktionärer. TUR avser också visa politisk teater, och inte bara politisk som i oundvikligt politiskt eftersom neutral är ett påhitt och snarare handlar om att osynliggöra politiken som alltid finns där, utan politiskt medveten. På samma sätt om att konsten alltid har en transformerande kapacitet, men den kan vara lydig mot allt möjligt konservativt eller förgivettaget och icke-ifrågasatt. Kvällens föreställning levererar istället en känsla av anarkistisk oräddhet och experimentlusta. Det är ibland lite svårt, lite långsamt och lite hoppigt, som det blir när något är nytt och inte klappar medhårs.
Föreställningen börjar i ett spännande mittemellan i foajén med en situation där publiken värmer upp med mingel medan dansarna värmer upp genom en studsig dans vars uppspelta, glada och sociala energi får mig på strålande humör. Det föreslår också en intressant form av samvaro där jag tillåts titta på dansen men inte avkrävs fullt fokus. En kan gunga med, flytta sig, krama en vän som anländer. Uppmärksamhetstypen är mer som på en konsert. Jag upplever det som en fin form av uppmärksamhet för dans i den här stunden.
Därpå får alla i publiken vad som presenteras som ”ett litet val”: de som vill höra lite fakta om föreställningen, de som vill höra något annat och de som inte vill höra något alls inför föreställningen. Ett till intressant grepp i relation till saker som efter tillräckligt många upprepningar anses som så självklara att det kändes härligt att uppmanas till ett aktivt val.
I texten om föreställningen beskrivs en ambition att plocka isär inlärda definitioner av ordet sorg, men för mig framstår föreställningen absolut inte som sorglig. Om jag ska omdefiniera min förståelse av sorg utifrån förställningen, blir det till något helt nytt som inte alls relaterar till en hjärtskärande känsla som sprider sig i kroppen när en tänker på hjärtesorg eller världens våld, lidande, flykt… Samtidigt kan väl sorgbearbetning ses som en form av terapi, och kraften med vilken artisterna tar sig an olika aktiviteter som mer eller mindre explicit har med olika sorters sorg att göra känns på ett sätt terapeutisk.
Jag tänker att sorg inte bara är den omedelbara och drabbande känslan som representeras i pojkbandsballader utan också en sorgsen, gnagande insikt om att livet vi lever är format av kolonialism, förtryck, rasism och sagan om ständig tillväxt. För att transformera den senare typen av sorg till aktion, motivation och handlingskraft kanske just den här kraftfulla, anarkistiska, oförutsägbara och ibland långtråkiga uppskakningen av tillvaron är ett vitalt förslag.

Ellen Söderhult

Fler Recensioner

Annonser