Jakten på konstgjort liv

Anders Christiansen kretsar kring konstgjort liv och kroppsliga förvandligar i sitt konsekventa och bildrika solo En anden krop (En annan kropp).
Man tänker både på alkemi, syntetisk biologi och Frankenstein, när man träder in i laboratoriet, som är inrättat på den stora scenen i Dansehallerne i koreografen och dansaren Anders Christiansens nya solo En anden krop (En annan kropp).

På hyllor står det glasbehållare med bland annat stora kalvhjärtan och gul gallblåsa. Här ligger det DVD-omslag till science fiction-horrorfilmen Stulna kroppar. Och i en hörna står en frysbox, från vilken den i en rock iklädde Anders Christiansen vid en tidpunkt hivar upp en stor tygklut, som ska användas vid en operation, som publiken via en kamera kan följa på en storbildsskärm. En operation som sänder tankarna till modern plastkirurgi, när dockans bröstkorg groteskt fylls med potatis och hårstrån.
Konstgjort liv och kroppsliga förvandlingar står i fokus i En anden krop, där Anders Christiansen förutom Mary Shellys roman Frankenstein har inspirerats av myten om Golem, där en människoliknande lerfigur blir väckt till liv och rörlighet. I starten ser vi just Anders Christiansen modellera en människokropp av lera, papper och hårtussar.
Karakteristiskt för den nu 52-åriga dansaren och koreografen är i det nya solot den fina blandingen av modern dans, performance och installationskonst, med scenografi, ljusdesign, där även den effektfulla elektroniska musiken med bland annat förvrängda mänskliga röster är viktiga medspelare.
Som vanligt återanvänder Anders Christiansen effektivt och konsekvent rörelser och kroppsställningar från tidigare verk, som nu ges nya betydelser. Bland annat är han som fastfrusen i en välkänd position, när han på en sockel, badandes i livgivande gudomligt gyllene ljus, ligger halvt ned med lyftade armar, medan kastratsångaren Alessandro Moreschi på en knastande gammal inspelning sjunger Ave Maria.
När Anders Christiansen halvvägs in i föreställningen sätter på sig en vit mask på bakhuvudet och elegant leker med anatomi och illusion och vad som är fram eller bak, finns det starka referenser till hans tidigare solo Bag om ryggen från 2009.
Det är skrämmande att se honom iförd en heldräkt, så att han liknar en klonad version av dockorna på scenen och påminner oss om den likriktning, som manipulation med liv kan medföra. Och när han till slut smörjer in sin naturliga, nakna kropp i silikon-artad gel och snurrar runt nere på golvet, kan det ses som en bild på en ändlöst förvriden utveckling.

Vibeke Wern