Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Konsumtionssamhällets baksida

2016-08-29

Fakta:

Namn: Oblivion
Koreografi: Sarah Vanhee
Plats: Göteborgs Dans & Teaterfestival på Backa teater
» http://www.festival.goteborg.se/2014/

På festivalens sista dag ser jag Oblivion. Ute på Hisingen i en före detta industrilokal, ett stort tomt golv och en kvinna nånstans i 35-årsåldern. Hon har redan börjat plocka skräp ur lådor och lägga ut den i en båge över golvet när vi, den fåtaliga publiken, släpps in. Två timmar och tjugo minuter ska denna performance vara; efter en halvtimme är det mördartråkigt. Suck.
Sarah Vanhee, från performancelandet Belgien och staden Gent, hämtar lådorna, fräscha bruna flyttkartonger som har datum påskrivet – ett par dagar per låda från ett år som gått. 41 lådor räknar min bänkgranne rask ut. Det tar tid att plocka upp allt och lägga ut det snyggt på golvet. Det tar tiiiiiiiiiid.
Men efter de första 30-40 minuterna börjar jag iaktta soporna lite närmare, och Sara Vanhee har börjat att lägga till text. Om vilka sopor som inte är med, till exempel, nämligen allt organiskt. Det här är fint regjorda plastpåsar, petflaskor, förpackningar, använda tepåsar, plastomslag, engångsgafflar. Berättelsen om familjen som beställer hem sopor med en hemkörningsfirma och har fredagsmys runt toastolen – uppochnervända världen som leder in på det egendomliga förhållandet att medan vi talar högt och förtjust om maten, inköpen, tillagandet, ätande så stormtiger vi om det som är dess rimliga följd: slängandet, matsmältandet, bajset, soporna.
Det är så utförligt och dokumentärt men samtidigt så estetiskt genomtänkt och ju mer tiden går blir jag alltmer intresserad av denna min medmänniskas restprodukter. Inte en enda äggkartong och inte mjölkförpackningar, aha, hon är vegan. Ingen alkhol alls, och så plötsligt ölflaskor…hon har varit gravid under perioden! Bh-inlägg för den tid då mjölken flödar över, vita rundlar som tar plats på golvet.
Mina sura tankar, om att det här kunde lika väl gjorts som en installation där man kunde komma och gå efter behag, kommer på skam. Tiden det tar att packa upp hela härligheten återspeglar året som gått, mängden sopor som till slut fyller golvet. Så mycket man hinner tänka medan hon plockar och plockar. Om mig själv: nuförtiden, trots att vi oftast bara är två i hushållet, går vi två, tre gånger i veckan ett par kvarter till vår miljöstation med pappersförpackningar, tidningar, glas, metall. Kassen med plastförpackningar blir allt större: vindruvornas plastask, lammfärsens plasttråg, tomaternas och avocadons underreden av plast, plastpåsarna som citrusfrukterna bars hem i. Otroligt.
Den då och då förekommande musiken höjer plocktempot mot slutet. Men hon hinner med alltihop på två timmar och tjugo minuter, alla kartongerna töms. Vita papper lyser blått i ett avslutande uv-sken, ett landskap av lämningar av en enda människa. Vilka sopor är mina egentligen, undrar Sarah Vanhee under plockningen – om jaget bjuder någon annan på något, exempelvis öl, vems sopor är restprodukten?
Just en sådan produktion som finner sin plats på en festival, men skulle ha svårare att motivera sig själv alldeles ensam. Kontroversiellt är det dock inte. Vi vet alla sedan länge att överkonsumtionen har ett pris. Men Oblivion är ett exempel på konst mitt i det politiska samtalet; det händer hela tiden nu.

Texten är tidigare publicerad i Expressen, Kulturen, Scenbloggen 29 aug.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser