En surrealistiskt verklig overklighet

Lilith Performances föreställning Island in the Sun spelas på Ystadsgatan i Malmös arbetarkvarter i en klassisk fabrik av tegel med stolt historia, en lokal som Lilith Performance får disponera en kortare period. Det är en
hangarliknande byggnad med färgsprakande graffitti på väggarna (målad långt före Lilith Performance kom dit). Det är uttrycksfulla bilder som skapar atmosfär i den före detta arbetsplatsen. Det kan behövas i denna konsekvent minimalistiska föreställning där 34 skådespelare går runt i väl sammanhållen grupp i den tomma fabrikslokalen, stannar till en stund, fortsätter sedan vidare. Om och om igen. Då och då skrattar de till (utan anledning).
En ensam ung musiker spelar munspel i melankoliska tonarter, som en blues i en road-movie, när han går runt sin egen väg, utan kontakt med den marscherande gruppen. Mitt i den gigantiska fabrikslokalen finns en ö av sand, där i takt med ljud av en vrålande manlig röst en ensam man rusar runt, som om han blivit övergiven och utstött av den marscherande gruppen.
Mannens springande upprepas med ojämna mellanrum, liksom en kvinna i strikt klänning och högklackat som går över scenen med ett redskap, som ser ut som en hammare av plast och sedan går ut igen. Kanske som en representation av ”de oförutsägbara sociala sammanhang” som föreställningen sägs handla om. Ifall den nu ”handlar” om någonting, som förväntas i traditionell dans, performance eller teater.
Eller också handlar det om att det inte handlar om någonting, i ett metaperspektiv? Det speciella med Island in the Sun är att alla i publiken måste ta på sig en tight huva över ansiktet, med två små utklippta hål för ögonen, och en ditmålad liten glad mun före föreställningen. Publiken blir en anonym grupp som går in i lokalen och möter där skådespelare, performanceartister och musiker med likadana huvor – vi blir alla samma anonyma figurer eller grupper som inte vet vem någon är – vilket skapar en ofrivillig gemenskap, viss förvirring, nyfikenhet och lekfullhet.
Inte ett enda ord uttalas under föreställningen, allt hänger på kroppens rörelser och uttryck. Det medvetet monotona skapar en dimension av att tiden stannar – och börjar om – stannar igen – börjar om. En surrealistisk känsla av verklig overklighet svävar över scenen, att det som är meningslöst kan vara meningsfullt i denna unikt egensinniga performance.

Ingela Brovik