Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Baryshnikov gestaltar Nijinskijs dagböcker

2016-07-27

Fakta:

Namn: Letter to a Man
Regissör: Robert Wilson
Musik: Hall Willner
Ensemble: Michail Baryshnikov
Plats: Salle Garnier, Monte Carlo
» http://www.changeperformingarts.com/shows/letter2man/letter2aman.html

Dansstjärnan Michail Baryshnikov har under sitt 68 år långa liv åtskilliga gånger fått frågan om att spela rollen som den legendariske ryske dansaren Vaslav Nijinskij (1989-1950). Men han har alltid tacket nej, ända till ett samarbete på temat med den världsberömda amerikanska regissören Robert Wilson har blivit möjligt.
De båda har tidigare samarbetat med att utforma ett videoporträtt av Sankt Sebastian (2004) och föreställningen The old Woman (2013). Det var under arbetet med det sistnämnda, som idén till Nijinskij-föreställingen Letter to Man uppstod. En soloföreställning där teater, dans och performance blandas med utgångspunkt i den psykiskt sjuke Nijinskijs väldigt fascinerande, men även mycket tragiska dagböcker.
Letter to a Man uruppfördes på Spoleto Festival i Italien förra sommaren, och presenterades under sommaren på Monaco Dance Forum i den vackra gamla Salle Garnier i Monte Carlo, där Nijinskij själv dansade för första gången 1911 med Djagilevs kompani, Les Ballets Russes. Det är fantastiskt att få uppleva Baryshnikov, som var en av världens absolut främsta manliga dansare under sista delen av 1900-talet i rollen som Nijinskij, som var en av världens främsta manliga dansare kring sekelskiftet 1900.
Baryshnikov har själv sagt om Letter to a Man att det inte är en föreställning om Nijinskij och hans dans. Istället är det en föreställning om den mirakulösa dagboken, som den mentalsjuke konstnären skrev under några få månader och som första gången utgavs 1936 redigerad av hustrun Romola. En dagbok full av upprepningar och beskrivningar av Nijinskijs syn på konsten, Gud, familjen, moral, krig och fred.
I titeln Letter to a Man syftar ”a Man” på impresarion Serge Djagilev, som upptäckte den unge Nijinskij i den kejserlige baletten i Sankt Petersburg och gav honom de främsta manliga huvudrollerna i Les Ballets Russes. De två var också ett par till dess Nijinskij år 1913 gifte sig med Romola de Pulszky och därmed sparkades från Les Ballets Russes. Under Första världskriget led Nijinskij av tilltagande mental ohälsa och 1919 diagnosticerades han som skizofren. Samma år skrev han sina berömda dagbokstexter.
Iförd smoking och med vitsminkat ansikte liknar Baryshnikov med sina uttrycksfulla ögon och expressiva mimik i Letter to a Man en blanding av en clown, den tragiska Petrusjka, Pierrot och konferenciern i Bob Fosses film Cabaret. Inte vid något tillfälle under den 70 minuter långa föreställningen imiterar han Nijinskijs dans eller kända rörelse, men växlar mellan expressiv mimik, uttrycksfulla gestiska rörelser och cabaret-inspirerad dans.
Karakteristiskt för Robert Wilson, som är känd för sin åsikt om att ”all teater är dans”, är att kroppens rörelser i Letter to a Man är lika viktiga som texten, ljuset, scenografin och musiken i den strama och konsekventa iscensättningen, som bland annat påminner om Wilsons uppsättning av Woyzeck på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn år 2000.
Här råder scenisk magi och trolleri med ljuset, som effektfullt förändrar kroppsdimensionerna, och det finns fina föränderliga videoprojektioner. I ljudspåret hörs bland annat musik och schlagers från första halvan av 1900-talet men också dokumentära ljud av artelleri och flyglarm med hänvisning till de båda världskrigen. Föreställningen tar sin början vid slutet av Andra världskriget år 1945, innan vi förs tillbaka till tiden för Nijinskijs minnen om Diaghilev.
Den inledande bilden med Nijinskij i tvångströja är stark, och bland de många andra starka och skiftande scenbilder finns bland annat ett grått rum, där Baryshnikov som den inspärrade Nijinskij står och stirrar sorgset framför ett gallerfönster, som gör att man till att börja med associerar till ett mentalsjukhus, men i andra hand till ett kyrkorum.
”Jag är egoist. Jag är inte Gud,” lyder det bland annat i texten, som handlar om sexuell lust och masturbation. Senare berättar Nijinskij om, hur hans före detta älskare, Djagilev, lärde upp honom och vi får veta vilka skamkänslor Nijinskij kände inför sexualiteten.
Hela tiden blir dagbokstexterna återgivna omväxlande på engelska och ryska. Både Robert Wilson och Lucinda Childs medverkar med sina inspelade röster, och det är ren musik att höra Baryshnikovs uttrycksfulla läsning på ryska. I Monte Carlo projicerades dessutom textremsor med översättningar till franska.
Både de många omtagningarna av texten och de hela tiden skiftande språken understryker Nijiskijs splittrade personlighet. Stundtals ställs bokstavligen saker och ting inklusive Nijinskij på huvudet.
På samma gång elegant och sensuellt dansar Baryshnikov slutligen ut på scenen, medan vi hör Nijinkijs avskedsord till Djagilev: ”Du är en ond mand. Du är inte min kung, men jag är din kung.”
Tre stora konstnärer förenas elegant i ”Letter to a Man” med Baryshnikov på scenen som Nijinskij i Wilsons regi. När en liten del av publiken i Monte Carlo valde att lämna salongen, innan den framstående föreställningen var slut, handlade det förmodligen om att de var besvikna över att deras förväntningar om att få se Baryshnikov dansa som Nijinskij inte infriades. Den resterande större delen av publiken kvittade med en lång stående applåd efter att ”Letter to a Man” var färdigspelad.

Turnen går vidare i världen och Letter to a Man kan bland annat ses på BAM, New York, 15-30 oktober 2016.

Se vidare litet utsnitt ur föreställningen https://www.youtube.com/watch?v=HKgJTsbe_5o

Samt en presskonferens med Baryshnikov: http://www.danzaballet.com/letter-to-a-man-wilson-y-baryshnikov-en-barcelona/

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser