Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Spindelmannen på kyrkogården

2016-06-14

Fakta:

Namn: There goes my Local Hero
Författare: Emma Bexell & Stefan Stanisic
Regissör: Stefan Stanisic
Ensemble: Bombina Bombast, Medverkande på scen Julie Lindvik, Olof Mårtensson och Jerk Ohlson Westin
Plats: Østre Kapel, Sydhavnen, Köpenhamn
» http://www.cphstage.dk

I 12 dagar har teaterfestival CPH STAGE fyllt Köpenhmns stora och små scener, parker och andre offentliga platser med alla möjliga former av experimenterande scenkonst, och festivalen avslutades med teaterprisutdelningen Årets Reumert. Priset för den bästa dansföreställningen eller performanceföreställningen gick till Lige om lidt bliver alting meget sjovere av Teater Momentum i Odense. Enbart en dansare blev föremål för ett Reumert-nominering. I kategorin årets kvinnliga huvudroll hade den kungliga balettdansaren Ida Praetorius nominerats för sin roll som Julie i John Neumeiers balett Romeo og Julie på Det Kongelige Teater, men priset gick istället till en skådespelare. Se vidare www.aaretsreumert.dk.
Vissa föreställningar under festivalen har varit gratis, exempelvis har Folketeatret i samarbete med teatergruppen Shakes presenterat föreställningen Elskovs Gækkeri av Shakespeare i Ørstedparken (Loves Labours Lost). Shakes är känd för sina intensiva och annorlunda Shakespeare-tolkningar som riktar sig till den yngre delen av publiken. Idén med att göra lättillgänglig gatuteater av Shakespeares dramer kommer från Joseph Papp, som är upphovsmannen till New York Shakespeare Festival i Central Park. Visserligen bär de fyra skådespelarna i Elskovs Gækkeri blå peruker och spelar festglada unga män med baksmälla, men av detta följer varken att dramat blir med nutida eller begripligt.

Dramatikern Kasper Hoff lyckas dessvärre inte levandegöra Shakespeares Elskovs Gækkeri, som tvärtom istället blivit helt obegripligt, ovidkommande och inte minst helt humorbefriat. Lyckligtvis kan man istället smita iväg från sin plats på gräsmattan innan föreställningen är slut och gå hem och titta på tv, där kultur tv-kanalen DR-K med anledning av teaterfestivalen även sänder teaterföreställningar.
Svensk input har det också varit på CPH STAGE. Performance-kompaniet Bombina Bombast fra Malmö har gästspelat i det lilla slitna kapellet, Østre Kapel på Vestre Kirkegård i den köpenhamnska stadsdelen Sydhavnen, där alltså regissören Stefan Stanisic står på scenen och beklagar sig över att kompaniet inte får spela sin föreställning, för att benämningen ”superhero” är ett skyddat varumärke och att det är Disney som har copyrighten. De har alltså förbjudit gruppen att spela sitt planerade performance. Nu får man ju inte tro på allt som man hör sägas från en teaterscen. De tre unga skådespelarna Julie Lindvik, Olof Mårtensson och Jerk Ohlson Westing struntar också i det skriftliga meddelandet om förbudet och river sönder det. De intar istället den lilla scenen och slänger dödsföraktande av sig sin joggingdräkter så att deras Spiderman-kostymer avslöjas.
Verket There goes my Local Hero handlar om fiktionens superhjälte, men också om att sätta upp en föreställning och om därtill inbördes interna problem. Det är just detta sistnämnda meta-lager i berättelsen som är mest intressant. Det innehåller tydliga paralleller till alla upptänkliga former av samarbeten för publiken att känna igen sig i. Frustrationer över en kollegas bristande lyhördhet och samarbetsvilja som verkligen kan irritera på en arbetsplats och som här på scenen ändar med blodigt våld och död. När den underhållande superhero-dansen som upprepas många gånger under föreställningens gång, inte förmår att skipa fred mellan de medverkande, leder det till att en Spiderman-klädd performer istället tar till våld.
Föreställningens fyrkantiga hållning till begreppet superheros och förargelsen över att Hollywood har tagit patent på namnet för att i det närmaste börja tillbe dessa fiktiva hjältar som gudar – är lite svårt att förhålla sig till. Vad är problemet? Varför inte låta Hollywood, som har hittat på dessa stereotypa figurer, få ha dem för sig själva? Vad ska vi med dem till? Öppenhet och humanism är väl att föredra framför trist elakhet à la Hollywood?
De tre aktörerna är väl samspelta, det råder fin energi mellan dem, men Jerk Ohlson Westings prestationer är beundransvärda. Hans diktion, timing, mimik och skojiga kroppsspråk är suveränt, tack vare honom går den ganska tunna historien hem. Jerk Ohlson Westing är en scenens sanna svenska superhjälte.
FAKTA

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser