Hög cirkusteknisk nivå överskuggar svår problematik

I Limits är allt möjligt, säger man i programhäftet som nästan liknar ett manifest. Det är bara upp till oss själva att våga mer och övervinna alla begränsningar. Liksom artisterna gör i sina riskfyllda akrobatiska utmaningar, liksom alla människorna som flyr över haven för att rädda sig undan krig och mänsklig förnedring. Som en lek med
verkligheten. En kuslig sådan som tränger sig allt närmare. Men tyvärr glider mycket över i ren underhållning. Kanske är det just cirkuskonstens stora utmaning att komma runt den.
På ett rent ytligt plan kan man se den här uppsättningen som ännu en cirkusföreställning med alltmer våghalsiga akrobatiska nummer men frågan är om vi på ett djupare plan orkar ta till oss berättelsen utan att vi förringar verkligheten. Vad ligger i grunden bakom alla dessa massförflyttningar? Har vi själva också ett ansvar för dem?
Föreställningen borde öppna för en mer fruktsam debatt än den som nu verkar ha hamnat i en återvändsgränd. Exempelvis hur ska vi tillsammans hitta nya vägar.
Trots att cirkusens rollfigurer tar sig fram över stängsel, överfyllda båtar där resterna av de försvunnas kläder och skor hänger som mardrömslika vålnader över scenen där hopp och klättringar med studsmatta och våghalsiga volter i luften och diverse humoristiska jonglerier lätt fångar publikens uppmärksamhet, har jag svårt att köpa konceptet rakt av.
Inte för att det har en politisk underton. En sådan finns men den är helt allmänmänsklig. Vi behöver förvisso reflektera men öppningarna är alltför få. Hjälper det verkligen om vi öppnar stora famen som man i sista scenbilden visar med några förgyllda jätteramar där en hop människor står framför ordet Välkommen.
Inledningsvis ser vi på en jättelik duk med ljuset från ett böljande blått hav och en himmel där fiskmåsarna nästan hotfullt
flyger fram och tillbaks. Som också de är delaktiga i jakten efter en eller annan människa som söker sin tillflykt på eget bevåg.
Trots att alla enligt FN har rätt att söka fristad från förföljelse stänger vi ändå våra gränser, påpekar man i programhäftet.
Flyktingtemat känns mera allmänmänskligt än politiskt men vi vet alla hur det fungerat i verkligheten. Men det hänger alltför tungt över det hela. Ibland känns det också väl utdraget. Onödigt eftersom vi redan känner till det hela). Faran att skapa klichéer för underhållningens skull gör sig påmind. På ett ställe får vi känna av när Mosul lades i aska. Som vi redan fått se på TV-skärmen. Rökmolnen sprider sig ut över salongen alltmedan Samuel ”Looptok ”Anderssons häftiga soundtracks ekar. På en videoskärm i fonden ser vi människor vandra med packningar i långa led.
Mycket känns lekfullt, humoristiskt mitt i allvaret. Möjligen för att göra betraktelsen av människor på flykt mer mänsklig. Många människor sägs överleva med hjälp av humor. Man kan lätt förstå dem.
Längst upp i ett hörn visas hur många människor som tvingas lämna sina hem under föreställningens lopp. Man jonglerar med siffror samtidigt som jonglören Peter Åberg kastar runt med sina käglor och bollar på scenen. Kul förvisso. Tricken är många att fylla biljettkassorna med, som sagt.

Ann Jonsson

Limits turnerar i det närmaste vidare till Festspillene i Bergen men har en omfattande turnépln i Norden och övriga Europa http://cirkor.se/limits_alla_datum?pid=17702&all=true