Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

Filmisk dans

2016-05-31

Fakta:

Namn: Rystet spejl
Koreografi: Kim Brandstrup
Författare: Søren Ulrik Thomsen
Musik: Hans Abrahamsen
Plats: Det Kongelige Teater, Skuespilhuset
» http://www.kglteater.dk

När koreografen Kim Brandstrup som ung studerade filmvetenskap – bland annat tillsammans med Lars von Trier – gick han på dansklasser på sidan om universitetsstudierna. För Kim Brandstrup har alltid tänkt sig de två konstarterna film och dans som delar av samma sort. Han är också mycket intresserad av stumfilm och filmer gjorda av de regissörer som hade börjat sin bana inom stumfilmen och därför under deras senare ljudfilmer primärt var visuella. I dessa filmer är det bilderna, rytmen och kroppsspråket, som avslöjar, vad de fiktiva karaktärerna tänker och känner, precis som i dansen. Alfred Hitchcock är en av de regissörer, som Kim Brandstrup är särskilt inspirerad av och hans verk Rystet spejl (Skakad spegel) börjar också med de ohyggligt skärande ljuden från den legendariska badrumsscenen i Hitchcocks rysare Psycho.
Rystet spejl är snarare performance eller som en levande installation på ett konstmuseum än en dansföreställning. Eller kanske har Kim Brandstrup uppfunnit en helt ny genre? En filmisk dans-performance om tidens gång? Framför scenen hänger en transparent ridå, som är som en filmduk eller som en förvrängd spegelbild. Och på denna ridå projiceras de dikter som föreställningen bygger på. Frågan är om Søren Ulrik Thomsens dikter överhuvudtaget är nödvändiga förståelsen av föreställningen. Är det egentligen möjligt att förstå de komplexa lyriska passager som under loppet av de få sekunder visas på ridån? Ridån som hänger likt en slöja skapar i varje fall en väldig distans till dansarna och vad som sker på scenen. När scenen också är inhöljd i ett dimmigt ljus, med referenser till såväl kriminal som rysarfilmer och drömscener, så blir det verkligen distans mellan publik och skeendet på scenen. Bara under en väldigt kort stund under föreställningen är denna avståndsskapande ridå borta och det skapar en befriande känsla av att verkligen få uppleva denna intressanta och djupsinniga föreställning utan filter.
Scenograf Bente Lykke Møller har skapat grå interiörer och exteriörer på teaterns vridscen. På filmiskt vis rör föreställningen sig från det ena rummet till det andra utan att ta paus. Når Kim Brandstrup låter en dansare vara ensam på denna roterande scen, är det, på samma sätt som när en filmregissör använder sig av inzoomningar när det sker något viktigt. Det gör det när karaktärsdansaren Lis Jeppesen är ensam på scenen. Hon kan med hjälp av få rörelser, precis som en dikt med få ord, berätta en historia. Bland annat är hon en gladlynt 1960-tals-husmor, som med gott humör städar till transistorradions musik och sen är hon en dement gammal kvinna, som går vilse bland stolarna. Lis Jeppesen lyckas trots att hon är ensam på scenen fylla den helt och hållet.
De skärande ljuden från Psycho, som hörs redan i början av föreställningen, tas om och utvecklas vidare i Hans Abrahamsen moderna musik, som i längden blir ganska enformig. Lite variation och mer melodisk musik skulle ha kunnat bryta den konstanta mardrömsaktiga stämning som präglar hela verket. Mot slutet är det befriande att musiken blir mer tillmöteskommande och mjuk. Samtidigt hänger Tobias Praetorius likt en ängel i en stålwire och dansar svävande med Christina Michanek, som befinner sig på scenen. Ett vackert och försonande slut.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser