Spännande precision på ett helt nytt vis

Unison. Verkets titel är helt avgörande för hur upplevelsen av verket sedan formuleras. Den placerar betraktarens tolkningsramar i förhållande till vad ‘unisont’ inbegriper för betydelse i det som framförs på golvet. Skenbart syftar titeln till utförandet av klassiskt skolad dans där dansarnas skicklighet mäts i hur väl de utförda rörelserna är i samklang med varandra. Det visar sig att begreppet unison omfattar långt fler möjligheter i Lisa Cecilia Elicheches koreografi för fyra dansare.
Det blir ett uttryck för en annan sorts samklang som bygger på samarbete och precisionen i givandet och tagandet av plats när dansarna följer samma rörelsemönster men med tidsförskjutningar. Elicheche arbetar också med tempo och pauser, små medel som ger verket en vibrerande spänning. Verket har utvecklats ur studier av vävteknik och ett feministiskt ställningstagande kring kvinnors hantverk, Merce Cunninghams rena dans och folkdans med rötter i Argentina och Baskien.
Att röra sig unisont förskjuts i verket till att vara i unison och handlingen att röra sig tillsammans uttrycker samhörighet och delad koncentration. Det blir en sorts som-om situation som uppstår, som betraktare upplever jag trots förskjutningarna en synkronitet när dansarna följer sina egna banor men är helt beroende av det inbördes samspelet. I vävandet, verkets första del, blir jag berörd av att dansarna ler mot varandra. I verkets andra del övergå de till en sorts kontaktimprovisation. Det ser ansträngt och smärtsamt ut, tvekande på något sätt. Dansen strävar efter att undvika den sociala harmoni som historiskt förknippas med kontaktimprovisation, därav motståndet i samspelet mellan dansarna.
Dansarna bär cha chas (rasslande lammklövar fästa på vävda remsor) på kroppen i inledningen och runt fotlederna i verkets tredje del. De utför en sorts förvrängd folkdans där de klappar med händerna och låter vokala toner fylla dansen. Så småningom intar de en efter en en frusen position, litegrann som vilade hägrar, och långsamt får kroppens tyngd dem att sjunka eller falla till golvet. Därifrån tar de upp inledningens långsamma rörelse där armarna lyfts och de sakta snurrar runt. Men i slutet snurrar de snabbare och snabbare och deras cha chas skramlar högre och högre. Tankarna går till ritualer och trans. Ljuset går ner och dansarna frigör sig ur virvlarna och springer fram och tillbaka i mörkret. Det känns farligt och fyllt av frihet.

Malin Ståhl