Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Alice och kärleken

2016-05-15

Fakta:

Namn: Alice i Underlandet
Koreografi: Christopher Wheeldon
Författare: Nicolas Wrights scenario fritt efter Lewis Carrolls Alice i underlandet
Musik: Joby Talbot
Ensemble: Kungliga Baletten, Kungliga hovkapellet
Plats: Kungliga Operan
» http://www.opean.se


Bland flera aktuella Alice i Underlandet på svenska scener, dansas nu en tonårs-Alice på tåspets på Kungliga Operan
Margareta Sörenson går på en ögats tebjudning, och vägrar vara den sömniga hasselmusen.

Med risk att framstå som den sömniga hasselmusen på hattmakarens tebjudning: det som är förtjänsten med denna Alice är samtidigt dess problem. Lewis Carrols bok Alice i Underlandet är en saga där Alice faller ner i en annan värld och möter än den ena märkligheten efter den andra. Någon dramatisk storyline från a till ö finns inte, utan som i drömmen uppstår situationer, som har en helt annan slags röd tråd. Den skulle kunna kallas ”barnets perspektiv”, ett mångfacetterat genomskådande av den vuxna världens alla regler och krav på en liten flicka, de flesta alldeles onödiga, andra respektlösa eller bara helt tokiga.
När Christopher Wheeldom skapade en balett av boken, en succé på många operascener sedan premiären 2011, gjorde han med hjälp av Nicolas Wrights scenario, ett stort dramaturgiskt ingrepp. Alice är här inte längre ett barn i tioårsåldern utan en tonårsflicka, som blir förälskad i trädgårdspojken, som hennes stränga mamma visar bort. På så sätt har balett-Alice fått en kärleksröd tråd, en konstruktion av traditionell baletttyp med en hon och en han, ännu en i raden av prinsar, prinsessor och svanar sedan 1800-talets romantiska baletter.
Bort med barnets perspektiv, bort med bokens många ordlekar, rim och logiska tankenötter! Det är problematiskt, men vem vill vara den sömniga hasselmusen på ett party? Inte jag.
Med detta grova show-knep har Wheeldom tillsammans med ett helt team för musik, scenografi, kostym, dockteater och projektioner skapat en gigantisk levande bilderbok som slår betraktaren med häpnad och tittarlycka.
Lilla Alice, docksöt och fint dansad av Mayumi Yamaguchi, flyter på sina tåspetsar genom det viktorianska hemmet hos den verkliga Alice Liddells professorfamilj i Oxford. Fallet ner i kaninhålet är en jätteprojektion där bokens bokstäver får nöja sig med att singla runt innan Alice dimper ner i Underlandet där verkligheten förvridits och den hutlösa drottningen Hjärter Dam huserar. Nadja Sellrup dansar freudianskt både stränga mamma och den kvinnliga despoten, den senare en strålande självironisk dansösuppvisning i blodrött.
Joby Talbots musik doftar och klingar av saga, film, tv-serie och har fräcka små lån från allt möjligt – Bizet, till exempel. Musik och de otroligt generösa scenbilderna gör att invändningarna får gå upp i rök med fjärilslarvens vattenpipa. Det här är roligt att titta på nästan alla fulla tre timmarna! (Men sjuårsgränsen är optimistisk, jag tror mer på tio år.) Chesirekatten är jättestor och de fritt rörliga kroppsdelarna förs och rörs av svartklädda dansare som i japansk bunraku. Stavdockor och animerade figurer smälter ihop, pyramidtuktade buskar visar sig vara levande, och de dansande spelkorten, balettkåren, nästan smattrar av drill. Trädgårdspojken är i Underlandet Hjärter Knekt, en riddersman för Alice, och Dmitry Zagrebin hoppar högt av pur förtjusning. Det koreografiska är tämligen ordinärt, det är helhetsbilden som triumferar.
Alice fortsätter att fascinera och hennes kamp för kärleken och den egna viljan är trots allt ett bärande element. Just nu spelas Alice-tolkningar på Göteborgs Stadsteater, på Norrbottensteatern, hos leksugna Barnens Underjordiska Scen, där ”alla är Alice” – och Enskedespelet har snart premiär med många, många små Alice.
Feministisk, fantasifull och fantastisk tål Alice det mesta – nu även tåspets.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 9 maj.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser