Nutidshistoria med Backa Teater

Långt från stadens centrum med Stadsteatern vid Götaplatsen, nära till industriområden med varv, lyftkranar, fabriker och förorter som Biskopsgården ligger Backa Teater, skapad 1978 just för de unga i förorten, deras egen publik.
The Misfits om de missanpassade 1978-2016 spelas på Backa Teater i en före detta hangarbyggnad nära Lindholmens varv, en arbetslokal som fungerar utmärkt bra för Backa Teaterns experimentella scenkonst inför en ung, nyfiken publik ( samt en del äldre, lika nyfikna). ”The Misfits” med manus och regi av Mattias Andersson ger en samtidshistorisk analys och genomlysning av hur bilden av de missanpassade i svenska samhället ständigt förändras i relation till tidsandan och rådande aktuella normer.
Backa Teaterns egen historia är början på föreställningen om tiden 1978 till 2016, tillbakablickar och nutid med några av teaterns ledande skådespelare som Maria Hedborg, idag 67 år,och Ulf Dohlsten,idag 64 år, berättar de vid sin presentation av teatern och sitt långvariga arbete där, de som närmast inkarnerar teaterns historia med många minnesvärda rolltolkningar.
På jakt efter den tid som flytt gräver ensemblen i olika teaterföreställningar, kostymer, musik och manus som försökt att gestalta tidsandan och de utsatta och missanpassade i varje tidsepok.
Ulf Dohlsten gör titelrollen i Historien om en häst, galopperar runt i brunrutiga trasiga byxor som blir perfekt klädsel för en trött häst. Sen diskuteras vilka slags uttryck, utseende, attribut, kroppar och identitet som definierats som ”missanpassade”, utsatta, farliga för samhället. Under hela föreställningen de verbala berättelserna med starka fysiska uttryck som skapar maximalt livfull performance mellan lek och allvar. När orden inte räcker till, under berättelsen om diskoteksbranden 1998 i en lokal vägg i vägg med Backa Teatern, tar dans och performance över helt Maria Hedborg och ensemblen trevar sig fram i gestaltningen/ känslan av den ofattbara förlusten av 63 ungdomar som dog i branden, skyddslöst med skärande tunna rörelser, sårbart.
En lyhörd, tyst performance i kontrast till andra danspartier där olika känslor av ilska och frustration uttrycks, som familjescenen om den förlorade sonen, som får vad han vill ha – till skillnad från dottern i familjen, som lämnas utanför, och gestaltar sin sorg, förtvivlan och raseri över patriarkatets förbannelse (nu som då) genom att bland annat hoppa rakt in i väggarna, som svarar mot dov, musikalisk resonans. Väggarna blir till en del av föreställningen och dess musik, väggarna skapar egna, arga, sorgsna ljud och rytmik, adekvata med skådespelarnas och dansens olika uttryck( med rötter i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål). Tove Sahlins koreografi tar ut svängarna mellan det poetiskt drömmande och det drastiskt absurda till en ny nivå, som gör föreställningen mångbottnad och samtidigt synnerligen tillgänglig för alla åldrar och en internationell publik.
The Misfits går på turné i Europa, en av medproducenterna är tyska Schaubuhne vid Lehninerplatz i Berlin där den borde fungera väl på en av de mest dynamiska teaterscenerna i Europa (där jag sett många fantastiska föreställningar).

Ingela Brovik