Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Hektiska tider för koreografen Pontus Lidberg

2016-05-12

Pontus Lidberg, koreograf och filmmakare, har ett enastående flyt just nu. Knappt hade svetten hunnit torka hos Kungliga Balettens dansare som glänste i Lidbergs nya version av klassikern Raymonda på Kungliga Operan 2014 och 2015, förrän det var dags för två helt nya verk, på två kontinenter: Woodland i Washington, DC och New York samt Rabbit i London. Skillnaderna mellan de tre verken är stora men det finns också en gemensam nämnare i det mesta Pontus Lidberg gör: ett nära samarbete med dansarna.
Pontus Lidberg inbjöds att delta i legendariska Martha Graham Dance Companys firande av sitt 90-årsjubileum i mitten av april i år. Då gavs fyra nya och en rad av Grahams klassiska koreografier under fyra kvällar på New York City Center. Två av klassikerna heter Appalachian Spring och Cave of Heart, båda skapade efter samma koncept som gällde för Pontus Lidberg: att på beställning av Library of Congress i Washington, DC, skapa ett verk för dansare från Martha Grahams danskompani, till en berömd amerikansk kompositörs musik. I Lidbergs fall handlade det om Irving Fine vars Notturno för stråkar och harpa inspirerade till verket Woodland.
Urpremiären ägde rum den 1 april på det världsberömda biblioteket i USA:s huvudstad där dansen getts utrymme i de anrika lokalerna under den senaste 90 åren.
Woodland gavs på nytt drygt två veckor senare, under Graham-jubileet i New York.
Då hade Pontus Lidberg fullt upp med ännu ett nytt verk, denna gång en beställning av det brittiska kompaniet BalletBoyz. Lidbergs allra nyaste stycke heter Rabbit och fick sin urpremiär den 20 april på prestigescenen Sadler’s Wells Theatre i London.
Eftersom det varit en hektisk tid för Pontus Lidberg, ställde jag några frågor till honom via e-post och fick också svar den vägen. Jag undrade bland annat hur det hade fungerat att arbeta med dessa båda grupper ungefär samtidigt.
Pontus Lidberg svarade:
– Det är två väldigt olika kompanier och två helt olika uppdrag, så det är inte mycket som är likt. Den gemensamma nämnaren är nog jag och min koreografi, dansarna har väldigt olika karaktär och framtoning.
Graham-kompaniet har ett specifikt uttryck och precision, som delvis kommer från Graham- tekniken och -repertoaren. 
BalletBoyz består av endast unga män, de är inte balettdansare alls utan snarare street- och nutida dansare.  
Numera arbetar jag i stort sett alltid kollaborativt, det vill säga dansarna är medskapare till många rörelser.
Pontus Lidberg berättar också att han utgick från musikens struktur och bilder som dök upp, av ett månbelyst skogslandskap och de varelser som vistades där. Han ändrade om lite i musiken så att den istället för att vara linjär blev mer cyklisk – vilket är en form han ofta väljer för sina verk.
Det var inte bara musiken som styrde hans olika val – han skulle också agera brobyggare mellan den tid då den skrevs (1951) och vår tid. Pontus Lidberg berättar hur han hanterade detta:
– Främsta verktyget har varit att verkligen lyssna på musiken! Jag kommer med en annan infallsvinkel, i och med att jag är uppvuxen i Sverige på 80- och 90-tal och har skapat verk under 2000-talet. Den musik, de bilder och de referenser som jag absorberat i och med min uppväxt och som är en del av mitt perspektiv är så olika 1950-talet att jag i grund och botten representerar någonting helt annat. Irving Fines musik blir därför till något annat genom mig.
Martha Graham Dance Company valde alltså att fira sitt 90-årsjubileum med ett antal klassiker som alltid står på deras repertoar samt med fyra samtida verk av Marie Chouinard från Kanada, Nacho Duato från Spanien samt Mats Ek och Pontus Lidberg från Sverige. Dansvärlden är ju oerhört internationell, på alla plan – men det är ändå anmärkningsvärt att två svenska koreografer medverkar i ett sammanhang som detta. Jag frågade Pontus Lidberg hur det kom sig att han fått frågan:
– De hittade mig! Jag har ingen tidigare anknytning till kompaniet. Mina verk har framförts i USA, framför allt i New York under en längre tid nu, på scener som The Joyce Theater, Lincoln Center, New York City Center, Baryshnikov Arts Center, jag antar att de gått och tittat.
Just så! Det gäller att visa vad man går för, i världens dansmetropol. Där finns verkligen allt man kan tänka sig i dansväg, möjligheterna är oändliga, konkurrensen stenhård. Man kan knäckas – men också lära sig massor. Pontus Lidberg definierar den främsta lärdomen så här:
– New York är en unik plats som verkligen är en blandning av allt på en och samma gång. Det mesta kan få och finna sin plats där, toleransen för olika sätt att tänka och leva är stor. Staden har utöver det sin egna danshistoria vilket influerar hur dans skapas där, Balanchine, Cunningham och Judson Church-rörelsen till exempel har alla tre fortfarande stor påverkan. Min erfarenhet är att den relativa konkurrensen om jobb i USA, och den stora osäkerhet om bra jobb som råder, gör att amerikanska dansare, speciellt frilansdansare är väldigt snabba och engagerade.
Pontus Lidberg är nu närmast i färd med att göra en ny dansfilm. Det var just en film, The Rain, som gav honom stor internationell uppmärksamhet 2007. Hans Labyrinth Within belönades med priset för bästa film i Lincoln Center’s Dance on Camera Festival i New York 2012.
Lidberg vilar tydligen inte alls på sina lagrar. Han har hunnit med 40 nya verk för många prestigescener runt om i världen. Ett kommande verk för New York City Ballet har premiär i januari 2017, om det finns ännu inga närmare informationer. Tre månader senare blir det premiär för ett stycke för Ballet du Grand Théâtre de Genève. Där gör han Une autre passion, inspirerat av Johan Sebastian Bachs Matteuspassion.

Nancy Westman

Se vidre www.lidberg.se/pontus/

Fler Nyheter

Annonser