Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Angelägen impressionistisk musikteater

2016-05-09

Fakta:

Namn: Pelléas & Mélisande
Författare: Maurice Maeterlinck
Regissör: Benjamin Lazar
Musik: Claude Debussy
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se

Debussys kritik av operakonsten var att det sjöngs för mycket.
Ibland kan man hålla med honom. Han sökte istället liksom sin tids konstnärer som Monet, Cezanne och Malarmé skapa en målerisk
klangfantasi som framkallar suggestioner och som inger en slags känsla av ett svävande tillstånd som verkar utan början eller slut. Allt detta framkallat frigjort från högstämda stämband och jätteorkestrar
som var den tidens operamodell.
Debussy hade länge arbetat med poeter som Mallarmé vars poem Prélude á l´après-midi d´un faune han gjort till en av den moderna musikhistoriens mästerverk. Den som bekant inledde Nijinskijs debut som koreograf och som slog ned som ett bombnedslag i hela scenkonstvärlden.
När Maurice Maerterlinck, med sitt symbolistiska sagodrama Pélleas och Mélisande, ett triangeldrama som bygger på den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, erbjöd Debussy att skapa en opera av detta drama tog han sig med entusiasm genast an uppgiften.
Tio år senare var det färdigt och ingen anade då att det skulle bli ett kultverk för den unga generationen. Dessutom kom det med sitt symbolistiska säregna tonspråk att lägga grunden för det tjugonde seklets frigjorda tonalitet. Allt blev nu möjligt.
Det mesta av Maeterlincks dramatiska sagospel är fyllt av människor som famlar i mörkret, blir till symboler för de ensammas och övergivnas ångest. Små sagoöar som framkallar ett suggestivt skuggspel där själva tystnaden talar sitt eget språk. Mycket känns märkligt aktuellt idag. Unga människors sökande efter en gemenskap bort från dysfunktionella familjeförhållanden där livet verkar rinna bort utan att man har kontroll över det, där ödet verkar bestämma liksom i Debussys musik med sin flytande, svävande tillståndskänsla som verkar sakna varken början eller slut.
Musiken är fylld av anspelningar på röster, ljud och symboler som vatten, fläkten från ett grässtrå, nattens mystik vid en grotta där Pelleas och Melisande möts. En ung tjej som inte vet varifrån hon kommer, gifts bort, förlorar sin älskade för att försvinna bort lika obemärkt som hon kom in. Vem är hon? Ett barn av sin tid men också vår tid.
I den här uppsättningen som gjorts av ett ungt franskt scenkonstteam har man valt att behålla samma scenbild: en skog med
jättelika trädstammar som verkar döda, i fonden ett nästan kusligt ogenomträngligt skogsparti där gröna plantor sticker upp. I centrum finns den berömda brunnen, kärleksparets första mötesplats där de båda också dör. I vissa scener förs vidare nästan obemärkt in olika tablåer som för handlingen fram. Bilder av den gamle slitne slottsägaren som mest sitter i sin fåtölj insvept i sin stickade schal, sonen som förlorat sin fru och som plötsligt beslutar sig för att gifta sig med den
okända Melisande. Debussy drömde om en opera där det yttre skeendet endast antyds, resten kompletteras av musik men lika mycket av publikens föreställningsförmåga.
Ljuset spelar rollen som i en impressionistisk målning. Medan olika ljuskällor ger rymd åt scenbilden, verkar orden otillräckliga men bärs hela tiden av musiken.
Ett skojigt inslag är dräkterna, en blandning av 70-talsmode och second handfynd. Och sist men inte minst en applåd till Malmö Operan som för första gången låtit sätta upp denna inte helt lättillgängliga opera.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser