Don Quixote i den danska ankdammen

Baletten Don Quixote av Marius Petipa ligger inte riktigt för Den Kongelige Ballet. Det är stor skillnad på Bournonvilles små, lätta danssteg och Marius Petipas stora bravurahopp och höga lyft. Och det är även långt mellan den tempramentsfulla sydeuropeiska stilen till den danska leverpastejfärgade jovialiteten. Kan det vara orsaken till att balettmästare Nikolaj Hübbe har ägnat sig åt att göra om balettklassikern från 1869? Hübbe använder sig band annat av Michail Baryshnikovs koreografi från 1980 till Basilios variation i andra akten, så att Basilio blir mer likvärdig med sin partner Kitri. För övrigt finns det fortfarande mängder av fladdrande toreador-kappor och flamenco-volanger i baletten. De spektakulära lyften och hoppen har lyckligtvis inte försvunnit.
Jens-Jacob Worsaaes scenografi, som skapades till Jurij Grigorovitj uppsättning av Don Quixote 1983, blir också återanvänd. Sedan början av 80-talet har det skett en hel del med de scenografiska och tekniska möjligheter som råder inom modern scenkonst. Det gör att denna scenografi känns lite dammig och passé med sina mörka byggnadsfragment och roterande kvarnvingar. En tom scen kombinerat med en spännande ljusdesign skulle ha gjort susen och givit lite mer plats på den nu överlastade Gamle Scene.
Senast Don Quixote dansades av Den Kongelige Ballet (2008) var det för övrigt i kubanska Alicia Alonsos legendariska version. En kubansk eller spansk dansare har inte Den Kongelige Ballet, men kompaniet har amerikanske J’aime Crandall, som bland annat är skolad på Kirov Academy i Washington, så hon kan klara av Kitris krävande koreografi. Även om hennes roll nu har tonats ner till förmån för Baslilios, så är hon fortfarande föreställningens stjärna med sin säkra teknik och fina mimik. Vid sin sida har hon inte någon latino-lover med glänsande, tillbakastruket svart hår, utan en chamerande, blond krullhårig typ från Island, Jón Axel Fransson, som ler skälmskt och ständigt flörtar med sin partner. J’aime Crandall och Jón Axel Fransson är ett fint danspar. Övertygande är även Ulrik Birkkjær som toreadoren Espada. Han är en kylig machotyp och svingar sin kappa så temperamentsfullt, att hans rygg ständigt pryds av en fladdrande båge.
I den andra aktens vita balett är kårdansaren Silvia Selvini en intagande liten Amor, som svävar lätt och elegant bland dryaderna. Henne ser vi gärna mycket mer av framöver! Det finns många tillfällen till fina bravura-prestationer i den här baletten, och det är dessa som gör föreställningen sevärd, inte själva historien.
Don Quixote som balett utgör ingen djupsinning psykologisk studie, utan är en ganska tunn men omständigt berättad historia. Ludwig Minkus’ musik från 1869 är heller inte särskilt melodisk och raffinerad, utan snarare av det mer bullrande slaget, som likt en maskin bankar vidare på ett tröttande vis. Därför är det lite svårt att verkligen ta till sig baletten, dansarnas fina prestationer till trots. Lördagen den 7 maj dansas dock rollen som Basilio av den kubanska dansaren Osiel Gouneo från Den Norske Opera og Ballet, så man borde nog ge den här baletten ännu en chans. För övrigt skulle det ha varit spännande att se en mer radikal tolkning av Don Quixote, till exempel av en koreograf som Alexander Ekman eller Wayne McGregor.

Torben Kastrup